Detta är en av två noveller som skrevs i en skrivövning med BLÄCK. Uppgiften var att med hjälp av en slumpmässigt utvald boktitel och en slumpmässigt utvald bild från en Googlesökning skriva en kort historia som på något sätt kopplas till både titeln och bilden.

 

Vår boktitel var Här ligger paradiset av Harald Schiller.

 

Vi har inte rättigheter att lägga upp bilden här, men ni kan se den på Flickr: http://www.flickr.com/photos/66669581@N00/5308800575/
Vi inspirerades också av var bilden är tagen och när den var tagen.

 

 

Trots att det var sommar så slet den kalla blåsten i hans tunna rock. Inverness var inte något sommarparadis direkt. William kliade sig i skägget samtidigt som han försökte att inte krocka med någon av alla de passagerare som strömmade till och från tågen inne på stationen. Det var dock ingen lätt uppgift, människorna stressade fram med stora väskor som de knappt kunde hålla styrsel på. Han hörde djupa irriterade suckar bakom sig men han noterade det knappt. Inte ens den äldre damen med den fula hatten och den inte så tjusiga hunden lade han märke till trots att hon nästan trampade honom på hälarna. Williams tankar var inte ens i närheten av varken tåg, irriterade människor eller otjusiga hundar.

 

Han tänkte på Jacob. Den jäveln. Det är hans fel. Allt är hans fel. Om det inte vore för honom så skulle Williams liv ha sett helt annorlunda ut. William hade kämpat de senaste tio åren med att försöka rätta till det som Jacob hade ställt till med men utan att lyckas. De hade ju en gång varit myckt goda kamrater men allt hade ändrats den där dagen.

 

Plötsligt rycktes William tillbaka till verkligheten. En ung kvinna hade gått rakt in i honom. Hon hade burit på en större handväska vars innehåll nu låg utspritt på perrongen. William tittade förvånat på henne. Hon var kanske i 25-årsåldern. Hon hade mörkt lockigt hår som mycket fördelaktigt ramade in hennes ansikte. De bruna ögonen var stora och utrycksfulla och hon gav honom en ursäktande blick.

 

"Förlåt mig, jag såg mig inte riktigt för", sade hon urskuldande. William svarade inte utan satte sig långsamt på huk och började samla ihop hennes saker. Hon  gjorde samma sak och sökte ögonkontakt med honom. William fortsatte att undvika hennes blick. Istället fick han syn på tidningen på marken. Där lade han märke till samma bild som han hade sett på morgonen när han såg artikeln första gången. Hans kropp frös.

 

"Tack så mycket..." började hon samtidigt som William helt sonika släppte alla saker han hade i händerna. Hon såg häpet på honom när han hastigt gick därifrån och hennes tillhörigheter återigen låg på marken. Om hon sade något mer efter det så hörde han det i alla fall inte. William hörde ingenting längre. Allt han kunde se var bara bilden han nyss sett.

 

William fortsatte längre bort på perrongen. Nästa tåg var det. På nästa tåg satt Jacob. De hade inte setts sen 27 maj 1976, dagen då Jacob bestämde sig för att förstöra Williams liv. All tid på universitetet hade gått till spillo, William hade kämpat förgäves. Allt på grund av Jacob.

 

Nu rullade tåget in. Tåget från London. Jacob kunde inte vara mer än några meter ifrån honom, närmare än vad han hade varit de senaste elva åren. Williams kropp skakade av allt adrenalin som pumpade runt, pupillerna vidgades av stressen och han knöt händerna så knogarna vitnade. Men han kände inte smärtan. William kände ingenting längre.

 

Där! Där är han! Herregud han är där i tåget. William kunde knappt tro sina ögon och blev helt stel. Han kunde inte röra en muskel. Han hade varit så förberedd men nu blev han plötsligt hjälplös. Han såg att Jacob såg honom genom tågfönstret men kunde inte komma sig för att göra någonting. Han kände instinktivt att han ville gömma sig men kunde inte röra benen. Han såg att Jacob log och reste sig från sin plats. Han såg hur Jacob gick närmare tågdörrarna för att sedan kliva ut. Ut på samma perrong där han själv stod.

 

"Will! Hej!" Jacob gick fram till William och kramade om honom. William kunde fortfarande inte röra sig.

 

"Hur är det?" fortsatte Jacob. Han verkade inte notera särskilt noga att William inte kramade honom tillbaka. Å andra sidan hade de ju faktiskt känt varandra väl för längesedan och William hade aldrig varit den som sökte kroppskontakt.

 

"Jo det är väl bra" svarade William automatiskt men utan eftertryck.

 

"Du har inte svarat på något av breven jag skickat till dig", fortsatte Jacob. "När var det vi sågs senast egentligen? Det måste ha varit..."

 

Williams hjärna vaknade till liv igen.

 

"27 maj 1976", svarade han tydligt och bestämt.

 

"Ha ha, ja så kanske det var. Vilket minne du har", skrockade Jacob. William däremot kände sig inte alls road. Vad skrattade han åt? Det fanns väl inget att skratta åt. William insåg att han fortfarande hånade honom för den där dagen.

 

"Hånar du mig fortfarande?!", sade William med hög röst. Jacob vände sig mot honom med något underligt i blicken. William kunde inte bestämma sig för om det var undrande eller med rädsla Jacob såg på honom. Det spelade ingen roll. Han skulle inte få håna honom mer. William kastade sig över honom.

 

Snart är det över. Snart är det över. Efter det här kommer ingen att håna mig mer. Snart är det över. Efter det här kommer allting bli bra. Snart är det över. Efter det här kan jag äntligen få lugn och ro. Snart är det över.Snart är det över. William upprepade det för sig själv om och om igen medan han lät ilskan ta över och Jacobs blod rann ut på asfalten. Han hörde inte hur Jacobs sista skrik blandades med skriket från den äldre damen och skallen från den inte så tjusiga hunden.

 

När William lämnade perrongen kändes hans steg mycket lättare än på vägen dit. Luften kändes renare. Trycket över bröstet hade släppt. Solens strålar kändes varmare. Fåglarna kvittrade högre och mer vackert än innan. Till och med himlen verkade mer blå. Idag så var Inverness ett sommarparadis trots allt. Nedanför trappan trampade han på tidningsbilden som förföljt honom idag. Den föreställde Jacob i kostym och med välkammat hår. Rubriken löd "Känd författare föreläser i sin hemstad".

 

***

 

"Han var inte helt stabil. Det har han nog aldrig varit. Jag har bara träffat honom en gång för en förberedande utvärdering. Han visade på inget sätt att han var våldsam. Han uppvisade ett lågt, lugnt beteende. Han har förmodligen haft problem att anpassa sig socialt men istället för att utagera har han vänt sig inåt och sökt lugnt. Trygghet förmodligen".

 

"Vad tror du kan vara orsaken till att han agerade som han gjorde nu?"

 

"Det är svårt att säga efter bara ett samtal. Men jag vet att offret hade en personlig relation till honom som går långt tillbaka i tiden. Han berättade om en incident som involverar offret. Det var något som hände under deras universitetstid tillsammans."

 

"Varför har du inte anmält detta och meddelat att det funnits en eventuell hotbild?"

 

"Jag ansåg inte att det fanns någon hotbild. Jag förstod inte ens att incidenten var viktig. Han nämnde det mer i förbigående, han saknade helt eftertryck när han berättade om det. Jag tog det för en anekdot han berättade på grund av nervositet inför vårt möte."

 

"Vad var det då som hände?"

 

"De hade varit på debattklubb tillsammans. Han nämnde aldrig ämnet men de hade inte varit i samma lag. Efter att han var klar med sin utläggning var det offrets tur. När offret klev upp i talarstolen hade han sagt något om honom. Det var något skämtsamt om en fläck på hans byxor. Han hade visst spillt vatten på sig strax innan det var hans tur".

 

"Var det allt? Vad fick honom då att agera nu plötsligt, såhär långt senare?"

 

"Som sagt vet jag inte så mycket efter bara ett samtal, men det är inte ovanligt att introverta individer ältar och förstärker gamla, som de anser, traumatiska minnen. Oftast är det minnen av händelser där de själva anser sig ha blivit orättvist behandlade. Hade han då från början problem med social anpassning kan detta ha varit droppen som fick bägaren att rinna över. Han hade slutat universitetet i slutet av maj samma år enligt mina papper, så den här incidenten kanske har haft större betydelse än vad jag någonsin kunnat ana".

 

"Tack för din hjälp. Din expertis som psykolog kommer förmodligen vara till stor hjälp i det här fallet, Dr. Schiller", sade utredaren och slog ihop mappen med alla dokument rörande mordet på författaren Jacob Mathews.