Lisette och Jenny hade lämnat lägenhetens trygghet bakom sig. De stod nu nere vid ytterdörren som ledde ut till kaoset utanför. Jenny försökte titta ut genom det lilla fönstret som prydde dörren och drog en suck av lättnad då gatan utanför såg ut att vara tom.

-          Är du redo Lisette?

Lisette nickade försiktigt och tittade tillbaka mot Jenny med rädsla i blicken, de skulle nu bege sig ut igen, ut i staden hon älskade så mycket men som nu bara kändes som ett skal av sitt forna jag. Tänk om staden aldrig skulle repa sig och att det inte fanns något man kunde göra åt apokalypsen? Var det här som kallades domedagen? Många tankar flög omkring i Lisettes huvud när hon och Jenny lämnade byggnaden.

Gatan utanför låg öde och tom, ett billarm kunde höras tjuta långt borta men annars var det tyst som graven. De begav sig sakta i riktningen mot stationen. Förhoppningen var att de skulle klara sig så långt som möjligt obemärkta men om det skulle bli problem  hade Lisette accepterat faktumet att hon var gruppens svagaste kort. Hon hade levt ett långt liv och kunde med glädje offra sig för att två unga systrar skulle klara sig istället,även om hon alltid föreställt sig en stilla bortgång kändes det som tiden hade kommit ifatt henne och att det inte längre var en möjlighet.

Plötsligt hördes ett skrik och Lisette slets från sina tankar. De hade gått runt ett gathörn och vandrat rakt in i en ”all you can eat, zombie buffé”. Det var minst ett 20-tal av dem, och tyvärr verkade det färska köttet som precis vandrat runt hörnet mycket intressantare än de småruttna lik som låg på gatan. Jenny och Lisette började småspringa men Lisette visste vad som behövde göras. En sista gång tittade hon bort mot kyrkan där hon spenderat så många Söndagar, ironiskt nog verkade till och med kyrkan vara på väg från denna jord då den stod i höga lågor. Hon stannade och horden med zombies var snart över henne.

-          Spring Jenny, och lycka till!

Jenny fortsatte springa, hon kastade en blick bakåt och såg att de flesta zombies verkade ha stannat upp där Lisette stannat. En tår föll ner för hennes kind, hon tänkte för sig själv att hon inte har råd att stanna, Hanna är fortfarande i fara. Det var då hon snubblade, en trottoarkant hade blockat hennes väg och hon trillade handlöst framlänges. Hon försökte snabbt resa sig upp men högerbenet gick inte längre att stödja på. Jenny spände öronen och lyssnade, nej hon hade inte hört fel, hasande ljud närmade sig. Ålandes försökte Jenny ta skydd bakom en sopcontainer några meter bort, hon kom runt containern och satte sig mot kanten. Hon kunde höra hasningarna komma närmre och knäppte för första gången på 20 år sina händer i bön. Tyvärr verkade det som att Gud inte längre fanns i staden. Hon bad en bön för sin syster som fanns någonstans där ute, tårarna hade nu börjat förvandlas till floder utmed kinderna. Hasandet tog sig nu runt containern där Jenny satt, med en sista kraftansträngning försökte hon stödja på benet för att springa men benet vek sig igen. Liggandes på mage hörde hon stönandet bakom sig och kände sedan hur tänderna sjönk in i hennes rygg.