2037 Simon

När Eva planerade hur de skulle döda deras far, eller varelsen som en gång var deras far snarare, erbjöd sig Simon att ta hand om ”efterarbetet” själv. Han ville inte att Eva skulle behöva göra det eftersom han redan innan visste att hon inte skulle överlåta åt någon annan att skjuta, samtidigt som han på något vrickat sätt ville att någon närstående skulle plocka upp spillrorna av kroppen. Tidigare hade Maria frågat om hon skulle hjälpa honom men Simon kände sin flickvän tillräckligt för att avböja. Hon har ett hjärta av guld men hon är inte särskilt… tålig. Han hade sett lättnaden i hennes ögon trots att hon försökte dölja den. Så där låg han nu på knä i badrummet med hink och trasa och torkade upp blodet. Adam och Eva hade burit ut kroppen. Simon funderade på om de lade tillbaka kroppen i graven eller om de bara gjorde sig av med den. Det var tur att hon hade Adam. Trots sin säkerhet och styrka var det ganska tydligt att Eva inte var helt i balans efter det som nyss hänt. Vilket han troligtvis inte heller var, men den tanken sopade han snabbt undan. Han arbetade så fort han kunde samtidigt som han gjorde det så noggrant han kunde. De skulle förmodligen inte lämna huset än på länge med tanke på vilka resurser de samlat på sig och han ville inte att de skulle bli påminda om händelsen mer än nödvändigt.

Det var ganska otroligt egentligen. Hur de agerade i den minst sagt extraordinära situation de hamnat i. De hade samlat på sig mat, vapen och massa andra förnödenheter, huset var ordentligt barrikaderat för att stå emot inkräktare av både den levande sorten och av de som hade blivit zombies. Eller vad de nu var. Han tänkte på sin konversation med Eva alldeles nyss. Hon kunde kalla dem vad hon ville, men hittills har liknelserna med zombierna aldrig slagit fel. De återuppstår från de döda, rör sig sakta och saknar i princip verbal förmåga utan ger bara ifrån sig underliga, gutturala ljud och äter levande människor. Som sedan upprepar samma mönster. De dör när man förstör hjärnan på dem. Hur kommer det sig att hon vägrar kalla dem zombies?! Han städade irriterat vidare. En irritation som bara växte ju mer han insåg att det var korkat av honom att hänga upp sig på en sådan skitsak.

När han var klar gick han ner till köket. Maria satt vid bordet med en vattenflaska framför sig som hon sköt emot honom. Han tog tacksamt emot den. Vattnet var inte kallt, och definitivt inte gott. Förmodligen inte helt hygieniskt heller men det var inte alltid man hade tid att koka vattnet och han behövde verkligen något att skölja munnen med. Han hade en äcklig, kletig känsla i munnen som smakade lite som gammalt blod. Som när man har ett gammalt sår i munnen man inte kan låta bli att pilla på så att det går upp igen. Fast äckligare. Sörjigare på något sätt. Han tänkte på Evas fåniga växthus som de delade dricksvattnet med. Han hade egentligen inte tyckt att det var någon bra idé men insett ganska fort att det inte var någon mening med att argumentera. Och han fick erkänna för sig själv att det var ganska fantastiskt att ibland få känna smaken av något som inte kom ur en konservburk.

Plötsligt avbröts hans tankar av ett ringande ljud. Han trodde knappt sina öron, men Marias min vittnade om att han hade hört rätt. Någon plingade på dörrklockan.