Herr Andrée hade de senaste veckorna blivit allt mer excentrisk över att de äntligen skulle försöka sig på resan för andra gången och han var helt övertygad om att resan skulle gå vägen denna gång. Själv visste Nils-Olle Strindberg inte riktigt hur det skulle gå, men eftersom Herr Andrée en gång flugit hela vägen till Vara så skulle det nog gå bra. För hur mycket längre kunde det vara till Nordpolen? Olle bestämde sig för att fråga Knut Frænkel, som var den nyaste medlemmen i expeditionen. Han ville helst bli kallad vid sitt andranamn Lambrekt och han brukade hade alltid bra svar på Olles frågor

 

- Du Lambrekt… började Olle.

- Ja Olle? sa Lambrekt.

- Hur lång tid kommer det att ta att åka till Nordpolen? fortsatte Olle.

- Jadu, två dagar ungefär skulle jag tro. svarade Lambrekt.

- Kommer det vara kallt tro du? frågade Olle.

- Men Olle då, det är ju mitt i sommaren nu. sa Lambrekt.

- Men jag har hört att det är massa snö där.. sa Olle lite tvekande.

 

- Alltså, så här ligger det till. Jag är uppvuxen i Norrland, där är det kallt och mycket snö på vintern, men på sommaren är det inte mycket kallare än här, så alltså måste det ju vara lika varm på Nordpolen nu. sa Lambrekt

 

- Ja… Det låter ju logiskt. sa Olle som nu blev mindre nervös inför resan.

 

Några dagar senare, den 11 juli, bestämde Herr Andrée att det var tillräckligt bra vindar för att det skulle ge sig av. Olle blev ombedd att kontrollera att släplinorna var ordentligt fastknutna. Han visste inte var på ballongen släplinorna satt, så han frågade Lambrekt, som förklarade att det var de repen som var bundna mellan ballongens korg och deras packning. Olle var väldigt duktig på att knyta knutar, och såg till att packningen var jättehårt fastknutna. Han lade märket till att styrrepen till ballongen såg ut att vara lite dåligt fästa vid varandra. Olle funderade en stund på om han skulle knyta om de knutarna, men han kom ihåg att Herr Andrée sagt åt honom att inte röra saker om han inte blev ombedd att göra det. Så han började se över sin egen kamerapackning för att se till att han fått med sig allt.

 

När de påbörjat sin resa i ballongen Örnen så verkade allt först gå jättebra, ända tills Herr Andrée drog i styrrepen för att svänga lite. Det ena repet lossnade vid en skarv. Herr Andrée blev väldigt arg på Olle och svor länge åt honom, fast Olle förstod inte riktigt varför.

 

Trots att det inte kunde styra så bra så fortsatte deras resa mot Nordpolen. När det färdats lite mer än två dagar började Olle undra om de inte var framme snart. Herr Andrée låg så Olle kunde inte fråga honom.

 

- Vi har ju rest i två dagar nu, och jag kan se att det ligger massa snö där ner på marken, borde inte det inte vara Nordpolen då? frågade Olle Lambreckt.

 

- Jo det är det absolut, svarade Lamberck snabbt efter att ha tittat ner på marken lite kort.

- Det är bara för oss att landa då antar jag, fortsatte Lambreckt medans han drog i snöret för att släppa ut vätegasen som höll ballongen i luften.

- Ska vi verkligen släppa ut all gas så fort? undrade Olle.

- Ja, det är mycket säkrare om man landar med lite fart, förklarade Lambreck.

Lambreck är så verkligen smart, tänkte Olle.

 

Efter att de landat på Nordpolen var Herr Andrée jättearg igen. Olle trodde han skulle vara glad över att de var framme och över att Lambreck hade landat ballongen åt honom. Förvisso hade ballongen gått sönder lite när den landat, men Lambreckt hade sagt att det inte skulle ta så lång tid att gå hem igen.

 

Medans Herr Andrée stod och skrek hemska ord åt Lambreckt så gick Olle iväg med sin kamera och tog en bild på ballongen och korgen som nu låg i snön.

 

Herr Andrée var fortdarande väldigt ärg, och han bestämde sig för att gå tio meter framför Olle och Lambreckt hela vägen hem. När de gått en stund började Olles mage kurra.

 

- Lambreckt, finns det nåt att äta på Nordpolen? frågade Olle.

- Så klart det finns, svarade Lambreckt, men vi kommer nog att få jaga maten själva.

- Vad sägs som den där stora vita björnen som springer mot Herr Andrée?