- Allvarligt, tar det aldrig slut?! Emilia lät uppgiven samtidigt som hon argt skrek ut orden och stirrade mot de första zombierna som klättrade in genom fönstret till Sofiakyrkan. Jag kunde förstå hennes frustration, hela dagen hade ju varit likadan. Så fort jag trodde att jag var någorlunda säker så visade det sig att jag hade fel. Jag hade sagt till emobruden och tanten att jag skulle leta reda på ett säkrare ställe, frågan är om jag kanske inte bara hade varit modig utan till och med övermodig. Varför håller man aldrig käften?

- Vi kan inte bli kvar här, sade jag och tittade på Emilia. Vi måste hitta ett ställe där vi ser om de närmar sig innan de bara är några meter ifrån oss. Jag såg framför mig hur vi barrikaderade oss i ett stort fort byggt av sten. Fast det var en skitdum tanke, mig veterligen finns det inga byggnader av det slaget i Jönköping…

 

- Någonstans högt upp? Som ett lägenhetshus? Eller Spira? Där är det vatten på flera håll, svarade hon.

 

Lägenhet?! Jävla skit! Trots att emobruden och tanten hade passerat i min hjärna alldeles nyss så var det precis nu jag insåg att de kanske var i fara i lägenheten. Man kanske kan vara ursäktad att man inte tänker helt klart när man suttit i en park och druckit rom för att plötsligt hamna mitt i en zombieapokalyps? Mina tankar fick stanna där, nu hade de första zombierna nått oss. Jag vevade med krattan så mycket jag bara orkade för att hålla dem ifrån mig. Jag försökte komma ihåg vad jag visste om de före detta människorna. Man blir själv en zombie om man blir biten och man måste förstöra hjärnan för att döda den. Igen då alltså, död är den ju egentligen redan…

 

Jag började inse att vi var i underläge. Vi var visserligen två personer med fungerande hjärnor men det verkade inte räcka mot de zombier som hade tagit sig in i kyrkan. Risken var ju stor att fler skulle komma dessutom. Att vi dessutom bara hade en kollekthåv och en kratta att försvara oss med gjorde ju inte saken bättre.

 

- Vi skulle haft ett effektivare vapen! Ropade jag. Det var egentligen inte menat till någon särskild, jag hade knappt koll på i vilken riktning Emilia befann sig eftersom jag hade fullt upp att hålla zombierna ifrån mig. Att krossa en människas hjärna var verkligen svårt, även om den tillhörde någon som redan var död. Men, så var det som en liten röst i mitt huvud viskade till mig. En eldkastare hade varit bra att ha nu. Hmpf, tanken på att vi skulle ha en eldkastare var lika befängt som att det skulle finnas ett stenfort i Jönköping. Ändå kunde jag inte släppa känslan av att det inte var någon vidare dum idé ändå trots det orimliga i det hela.

 

TÄNDVÄTSKAN!

 

Varför hade jag inte tänkt på det?! Jag hade ju haft en flaska med tändvätska sen jag ramlade från stegen utanför emobrudens lägenhet. I en kyrka finns det ju nästan alltid massa tända ljus, och om inte ljusen var tända lär det finnas tändstickor eller något i närheten. Jag ropade på Emilia för att försöka ta reda på var hon var, åtminstone i vilken riktning hon befann sig. Tanken slog mig att det kanske inte vore så dumt om även svenska barn lekte Marco Polo i vattnet då jag hade vissa problem att bestämma åt vilket håll Emilia var. Det tog ett par gånger innan jag hade en någorlunda kvalificerad gissning.

 

- Vi kan bränna ihjäl dem! Skrek jag på henne. Spring mot dörren till klocktornet! Se om du hittar några tända ljus!

 

Det blev inte riktigt så coolt som man hade kunnat hoppas. Det var varken graciöst eller häftigt när jag fortsatte veva med krattan, sprang mot klocktornet och försökte fippla upp flaskan med tändvätska ur bakfickan samtidigt som jag letade efter tända ljus. Jag tappade krattan. Mitt enda vapen. Å andra sidan gjorde det att jag mycket lättare fick fram tändvätskan som jag skvätte så gott det gick över de fem zombierna som var kvar. Det var en jävla tur för mig att zombierna inte är särskilt snabba. Emilia stod redan vid dörren. I handen hade hon en hel kandelaber. Tre av ljusen hade trillat av, men det fanns fortfarande fyra kvar som brann. Bra.