”Jag minns vagt hur mamma och pappa stod och skrek åt varandra.” Eve satte sig ner på stolen snett bredvid Jim och började leka försynt med händerna på köksbordet. Hon visste inte riktigt hur hon skulle förklara, för bara några timmar sedan hade Jim bara varit en kille som hon sett ligga vid trottoarkanten helt blåslagen. Jim såg Eves fundersamma min, hans nyfunna systers min som det verkade, och kände sig likadan. Var det på grund av sin bakgrund som han hade hamnat här, var det någon som ville visa honom något?

”Men alltså, jag måste få fråga… visste du om det här hela tiden? Jag menar ända sedan du hittade mig där vid trottoarkanten.”

Eve tittade upp från sina händer på köksbordet, in i Jims ögon. Han hade ju också rätt att få veta hur de hamnat här, själv kom hon på det för bara någon timme sedan under tiden som Jim pratade med sin kompis i Sverige. Hon tog ett lugnt andetag och tog tag i sin brors händer, som för att låta honom känna trygghet.

”Medan du pratade i telefon så pratade jag lite med min make, det var liksom något med dig… du påminde om någon. Så kom jag på det – pappa brukade berätta små historier från när vi var små, hur jag brukade springa runt på bakgården av vårt hus och leta rätt på dig medan Steve var ute med någon av sina äldre kompisar. Han brukade berätta om alla små bus du brukade ha för dig, du var visserligen inte mer än några månader gammal men du lyckades ändå göra bus.”

Eve drog upp mungiporna och hennes ögon började smått tåras av minnena. Jim visste inte riktigt vad han skulle tro om det han fick berättat för sig, och ännu mindre att han hade haft ett liv i USA, även om det var kortvarigt.