”Du har kommit till Peter, jag kan för närvarande inte ta ditt samtal, men lämna gärna ett meddelande efter tonen”.

Jim la svävande på luren. Kändes meningslöst att lämna ett meddelande. Han ville ju ha hjälp nu! Med en gång! Vad är det som händer, tänkte han för sig själv när han gick ut till köket.  Detta är ju inte rimligt. Det enda han mindes före sitt uppvaknande i New York var att han och Peter hade kört shot-race på en bar i Malmö, och att Peter blivit så full att han sjungit karaoke med låten take me to your heaven till några medelålders damers omåttliga förtjusning. Jim var inte typen som sjöng. Han föredrog att se på när andra, enligt honom, skämde ut sig. Han mindes att en random kille hade påpekat att han behövde lära sig släppa loss. Inte vara så präktig. Allt handlar faktiskt inte om perfektion. Jim tyckte inte om när någon talade till honom på det viset. Han hade nitat killen och sedan gått för att beställa en ny öl i baren.

I couldn’t help but wonder... In New York, when you suddenly wake up, how can you be sure you’re still not dreaming? Jäkla sex and the city-fras som fastnat i huvudet sedan han följt serien på tv för ett tag sedan. Men det låg något i det. Nu fattades det bara att Sarah Jessica Parker stod ute i köket och skar upp tårta för att fira hans ankomst. Men i köket fanns bara Eve.

”Fick du tag på någon?” Hon var allvarlig men såg samtidigt en smula road ut. Ett litet leende som lekte i ena mungipan. Jim slog ännu en gång fast att hon såg otroligt bra ut. Ljust ostyrigt lockigt hår som räckte till axlarna, slank kropp och pigga blå ögon. Hur gammal kunde hon vara? Runt 30 kanske. Han hade i och för sig aldrig varit bra på att uppskatta. Han själv såg ju ut som 25 fast han för ett tag sedan var 28 fyllda. Hoppas det förblir så ett bra tag, hann han tänka.

”Nää  det var ingen som svarade”. Jim gick och satte sig på en av stolarna vid det runda köksbordet. Det var ett gammalt antikt bord, nästan likadant som det hans föräldrar en gång i tiden hade ärvt av hans mormor. Han kände sig genast som hemma. Även om bordet var gammalt så pekade resten av inredningen i köket på att i detta hushåll fanns det pengar. Jim undrade vad hennes man arbetade med, eftersom han förmodade att en servitris inte kunde tjäna anmärkningsvärt mycket. Snarare tvärtom. Eve, som granskat honom ingående ett tag gick nu bort till ett skåp precis bredvid dörren och plockade ut ett vitt kuvert. Hon gick och satte sig vid bordet och började långsamt ta ut dess innehåll.

”Jag förstår att det jag nu har att säga måste komma som en chock för dig”.