”Jim, du är min bror”, Eves röst var upprymd, men ansiktsuttrycket visade att hon var allvarlig.

Jim visste inte vad han skulle säga, det enda som kom fram genom läpparna var ett svagt ”What?”
Han studerade sin syster, blicken fastnade på hennes ögonbryn som kunde tolkas eller rättare sagt misstolkas som arga. Han måste ha sett rätt dum ut, där han satt med öppen mun likt en fågelholk, nu var det bara blåmesarna som fattades. Eve såg på sin bror vars reaktion var fullt befogad, så hade hon säkert också reagerat om hon befunnit sig i hans sitts. Hon plockade fram fotografierna och placerade dem under hakan på Jim.

”Kolla, visst är vi söta?”, sa hon glatt.
Jim släppte hastigt blicken från Eve och fäste den på det något gulnade fotografiet som låg överst i högen. Det föreställde en knubbig bebis i en grön sparkdräkt liggandes i en vitlackerad spjälsäng, bredvid stod en några år äldre flicka med ett löjligt glatt leende på läpparna. Eve reste sig upp och gick fram till diskbänken, hon tog fram en näsduk och torkade sig genant runt ögonen och näsan.

Jim vände på det vita kuvertet, ”Jim Anderson” stod det på framsidan. Tankarna for genom huvudet och han hoppades att regissören skulle säga ”bryt”, och att filmen ”Jim in real life” skulle släppas direkt på dvd. Men det var ingen som sa bryt. Han kollade vidare bland fotografierna, han såg sin mamma, och en man som han trodde var hans pappa och en bild på tre ynglingar.

”Det är vi, du, jag och Steve, det är sista bilden som togs när vi alla var tillsammans.” Eve såg drömmande på bilden, som om hon tänkte på när de var små. Plötsligt sa hon med en röst som stämde in med den allvarliga minen ”Jim, som jag sa tidigare så växte vi upp i Wyoming, jag, Steve och pappa, du och mamma flyttade till Sverige när du var lite drygt ett år”. Eve väntade på en reaktion men Jim satt bara med armbågarna på bordet och hakan vilandes i händerna.

Tiden tycktes gå sakta där de satt i köket, vid det antika bordet.
Eve började berätta om vad som hände då, 27 år tidigare, Jim kände sig obekväm i situationen, hur kunde någon veta så mycket om honom, sådant som han själv inte hade en aning om?

Eve tänkte för sig själv samtidigt som hon pratade på, ”hur fan ska jag lösa detta?”