Malmö, två veckor sedan

Får ingen luft

Blir knuffad runt

Jag dansar men jag känner ingenting alls

Allt går för fort

De andra drog

Andas, andas men det är för varmt

 

Jim snurrade runt på dansgolvet och hela världen darrade med honom. Musiken som dånade ut ur högtalarna var alldeles för hög, och förvandlades med tiden till ett enda långt brölande kakofoni.

 

Jag är för full

Du är för ung

Jag ser dig prata men hör inte ett dugg

Letar mig ut

Blinkande ljus

Andas, andas allting snurrar runt

 

Han ser henne blicka mot honom vid bardisken. Hon ler, och lyfter sitt glas i en kort och artig, men varm och inbjudande skål. Han ler tillbaka, och försöker röra sig mot henne genom vimlet. Folk runtomkring dansar som i en trans, de märker honom inte där han ursäktandes gör sitt bästa för att tränga sig förbi. Någon dansar in i honom och han knuffas bakåt igen, från henne, samtidigt som hon vänder sig om, och försvinner bort i mörkret och röken.

 

I frustration gör han ett nytt försök att tränga sig mellan de som står vid bardisken och viftar med pengar, och de som i frenesi dansar till musiken. Paniken fyller hans sinne med is, och det är svårare och svårare att hålla sig lugn. Äntligen nästan kastas han ut på andra sidan om folkhopen och han ser sig omkring förvirrat efter henne.

 

Han glimtar henne försvinna iväg runt ännu en grupp som dansar utan att lägga märke till honom. Utan att riktigt tänka på det ökar han farten, nästan halvspringer över dansgolvet, genom folkmassan som gungar i takt till basen, folkmassan som skriker honom i öronen, folkmassan som bara är i vägen. Han önskade innerst inne att alla de andra i lokalen bara föll genom golvet ner i avgrunden, så att han kunde få vara ensam med henne.

 

Så plötsligt står hon där, mitt på golvet, mitt i ljuset, skild från de andra i lokalen, ensam i en ring av människor som av en eller annan anledning inte dansar närmre henne. Han närmar sig och sträcker ut en hand åt henne. Hon tar den och han känner elektriciteten från kontakten darra genom hela kroppen. Musiken ändrar plötsligt karaktär och blir märkbart lugnare. Hon dansar helt tätt intill honom och han känner pulsen dunka i tinningarna, i händerna och i bröstkorgen.

 

De stänger men ingen bryr sig
Blir blind när alla lampor lyser
Det här är värt att dö för
Jag tror mitt hjärta blöder

 

Musiken ändrar karaktär igen och blir mycket högre och gällare i tonen. Han känner en skarp smärta i bakhuvudet innan hans blick blir grumlig och knäna viker sig under honom.