Några minuter senare saktade taxin helt plötsligt in och Jim lyfte blicken och tittade ut genom taxifönstret. Han vände sakta på huvudet, mot Eve på andra sidan, och märkte hur smärtan i nacke och huvud hade minskat en aning.

”Vi är framme.” Eve tittade tillbaka mot Jim med en allvarlig blick. Jim hade förstått att hon verkligen menat allvar förut när hon gett honom villkoren om att endast få låna telefonen. Han hade suttit och funderat på vem han skulle ringa, under taxiresan till Eves familjs hus. Taxischaffören stannade så till precis utanför ett stort vitt trähus med stentrapp som vette ut mot gatan. Det var ingen idé att ringa föräldrarna, hade Jim insett. Ett, för att han sedan länge tillbaka inte bodde hos dem längre. Två, de hade ingenting att göra med hans liv längre – det hade han fått höra av dem och de från honom (relationen de emellan var rätt ansträngd). Då återstod bara bästa kompisen och han som dragit igång allt igår kväll – Peter.

Jim återkom till verkligheten av att någon slog knogarna i fönsterrutan vid hans ansikte. Det var Eve.
”Ville du låna telefonen, eller ska du bara sitta och glo ut i tomma intet?” Hon såg verkligen arg ut nu, som om du snart skulle ångra sin generositet med lånadet av telefon. Jim fick snart tillbaka fattningen och klev ut ur bilen. Han följde så efter Eve mot det vita huset. Han hade försökt förstå situationen han hade hamnat i, vridit och vänt och funderat ut och in. Men han hade hela tiden kommit tillbaka till att det varit droger med i bilden.

Eve släppte så in honom i huset och visade med handen att han skulle vänta ett slag. Hon gick så in i köket som låg precis bredvid hallen. Jim hörde en mansröst som Eve började prata med. Han förstod att det måste vara hennes man, så han satte sig lugnt ner på bänken som stod längst med väggen mellan hallen och köket, och väntade.

”Okej, du kan låna telefonen nu. Och om du vill får du stanna på middag.” Eve stod i dörrhålet till köket när du gav honom erbjudandet. Jim insåg vilken tur han hade haft, som blivit ”räddad” av just Eve. Han nickade åt henne och reste sig upp.

”Okej, tack.” Han log det lilla han kunde med smärtan i ansiktet, mot Eve som gick till andra sidan av hallen för att visa Jim var telefonen var.

”Här är telefonen. Jag antar att du får slå något specialnummer för att nå någon från ditt hemland.” Eve tittade på honom och han nickade tacksamt tillbaka mot henne. Hon lämnade så rummet och han lyfte telefonluren för att slå utlandsnumret hem till Sverige.