”Hur mycket vet han?” frågade mannen på andra linjen.

”Inte så mycket än” svarade Durich. ”Men hon börjar avslöja lite för mycket, om du vet vad jag menar”

 

En tystnad uppstod. Durich, som genom sitt yrke lärt sig allt vad tålmodighet heter, satt stilla och väntade på vidare order. Till slut tog mannen till orda igen:

 

”Jag hoppades vi skulle slippa gå så här långt men… du vet vad du måste göra, Earl”.

Mannen lät uppriktigt besvärad, vilket inte var vanligt.

 

”Men Earl…” började mannen.

”Ja, chefen?”

”Jim får inte komma till skada. Vad som än händer måste han skyddas. Är det förstått?”

 

Durich var inte van vid den här sidan av chefen. Vanligtvis var han målmedveten och näst intill helt utan känslor, lite som en robot. Men nu, för första gången på 15 år, hörde Durich en genuin oro i hans röst. Det var nästan onaturligt.

 

”Jag lovar att han inte kommer fara illa” sa Durich med eftertryck. ”Du har mitt ord”.

 

Han bröt samtalet och tog av sig de överdimensionerade hörlurarna. Han valde att låta datorerna fortsätta spela in samtalet inne i huset. Ljudfilerna kunde bli användbara för chefen senare.

 

Han reste sig från stolen som, om den kunnat, hade dragit ett lättnadens suck då det enorma trycket försvunnit. Durich var inte den smidigaste av människor och med all utrustning i bilen var det inte det lättaste att ta sig fram. Hans destination var bakre delen av bilen där en liten stålportfölj låg på en provisorisk hylla. Han svor tyst för sig själv när han fastnade i en sladd och råkade dra med sig modemet som den satt i. När han fått ordning på sladden ställde han tillbaka modemet och tog ner portföljen från hyllan.

 

Luften i bilen var kvav och Durich torkade svetten ur pannan. Han tänkte tillbaka på den tiden när han fortfarande hade god fysik och bra kondition. Det var bättre förr, så sant som det är sagt.

 

Portföljen var låst med en sexsiffrig kombination. Utöver låsmekanismen fanns inga utmärkande detaljer förutom ett litet plakat precis under handtaget, med initialerna S.K. Koden var hans födelsedatum och han rullade fram rätt siffror och belönades med ett litet knäpp och portföljen öppnades. Inuti fanns en liten pistol med tillhörande ljuddämpare och ammunition. Han skruvade vant på ljuddämparen och laddade pistolen. Efter att han stoppat ner pistolen innanför byxlinningen lade han tillbaka portföljen på den lilla hyllan och öppnade sidodörren till skåpbilen.

 

Han var noga med att ingen såg honom men framförallt att ingen såg utrustningen inne i bilen. Men gatan var i stort sett övergiven så det var inget svårt uppdrag. Durich njöt i fulla drag av den, relativt, friska New York-luften. Han hade suttit inne i bilen så länge att han nästan glömt bort hur världen utanför kändes.

 

Han stängde igen dörren till skåpbilen men brydde sig inte om att vara diskret. Med tanke på vad han skulle göra var en bildörr som lät lite för högt hans minsta problem. Han rättade till byxorna som halkat ner en aning när han navigerat sig inne i den trånga skåpbilen. Ett djupt andetag och sedan började han gå mot det vita huset.

 

Brevlådan på uppfarten var äggvit med namnet ”Klein” med stora, guldiga bokstäver. Som om att det inte räckte med att huset säkerligen kostat en förmögenhet. Rika människor har verkligen en förmåga att rub it in your face. Gräsmattan var perfekt grön och med alla utstuderade planteringar och felfria buskar skulle ägarna kunna vinna vilken trädgårdsklubbstävling som helst. Inte för att ägarna kunde ta åt sig för äran. Det var utan tvekan resultatet av en hårt arbetande trädgårdsmästares jobb. Familjen hade utan tvekan också ett hembiträde. Rika människor gör ingenting själva.

 

Han kom fram till dörren och tvekade en stund. Han funderade på uppgiften han hade framför sig och förbannade hela situationen. It was a damn shame! Men han hade sina instruktioner. Han ringde på dörrklockan.

 

Dörren öppnades snart av en vacker kvinna. Han kände igen henne så väl.

 

”Earl, vad… vad gör du här?”

 

Durich svalde hårt och tittade in i hennes stora blå ögon, som så många gånger förut.

 

”Jag är ledsen, Eve” började han och tog fram pistolen han haft gömd. Han riktade den mitt emellan hennes underbara blå ögon. ”Jag är så ledsen”.

 

Ljudet som följde hördes inte ens bort till den pretentiösa brevlådan. Men hembiträdet skulle få mycket att göra imorgon.