Mr Crout stod bakom disken inne på caféet och tog emot beställningar från lattemammor när de kom in. Jim hade förvisso skådat dessa varelser innan – stolta mammor, 20-någonting gamla, mogna som få som puttade runt barnvagnar och satt på mysiga caféer mitt på dagen i Malmö. Han hade antagit att de hade varit ironiska – att det hela hade varit en parodi på jargongen i större städer, såsom New York. Inte ens i sin vildaste fantasi hade han kunnat gissa att det faktiskt fanns en sorts storstadsmamma som tog sig själv och sin tillvaro på så här stort allvar.

I ena hörnet satt två collegeprofessorer, båda klädda i lappade tweedkavajer. De verkade argumentera något och den ene, som såg något äldre ut än den andra, bläddrade och pekade i en bok samtidigt som han talade. Några studenter satt i ett annat hörn med varsin Appledator och talade inte med varandra utan stirrade rakt in i sina respektive skärmar.

Jon följde Eve fram till disken, där hon först sa något som han inte hörde, men när hon gjorde en gest mot honom vinkade han åt mannen bakom disken. Mannen nickade åt honom och fortsatte sedan tala med Eve. Jim hade lite svårt att förstå hans starka New Yorkdialekt, som stod i stark kontrast till den klara och klingande brittiska engelska som alla talade på de band de lyssnat på i skolan. Efter en kort stund gick ändå Eve in bakom disken och tog på sig ett grönt förkläde, innan hon gestikulerade åt honom att han kunde sätta sig ner någonstans.

Jim övervägde kort sina val. Han kunde antingen sätta sig i hörnet med lattemammorna eller i hörnet med studenterna. Han gissade att collegeprofessorerna skulle bli störda i sitt bråk om han satte sig nära dem. Han valde till slut studenterna, de talade i varje fall inte så mycket som lattemammorna.

Effekterna av de piller han hade fått mot smärtan började kännas nu, och i den bekväma värmen inne i caféet började han nu känna sig sömnig när han satt där. Han väcktes emellertid strax till liv igen av en av studenterna som tittade upp från sin dator.

”Hey man… Var du, typ, med i en bilolycka eller något?”

Jim, som försökte erinra sig sin roll om Steve från Wyoming grymtade bara till svar, och nickade.

”Ouch”, fortsatte studenten och tittade på hans bandage. ”Synd att vårt sjukvårdssystem suger så mycket. Jag hatar att spendera tid på lasarettet.”

Jim ryckte lite på axlarna, kände hur det högg till i ryggen, och grimaserade illa. Just när collegestudenten skulle kommentera hans uppsyn avbröts han av Eve som kom fram med en kopp kaffe och ställde den framför Jim.

”Det blir 1203 dollar…“ sa hon, men med ett snabbt leende innan hon vände sig om och gick tillbaks för att hjälpa folk i kö.

Trots kaffet slumrade Jim snart till och vaknade inte förrän mannen som stod bakom disken ryckte i honom. ”Hörru, din syrra har slutat, res på dig”, sa han barskt och Jim nickade och mumlade något som svar, dels för att han inte litade på att hans skolengelska skulle hjälpa honom något, och dels för att ruset från pillrena inte hade gett sig än, och han kände sig yr.

Väl ute på gatan kände han sig lite bättre och lite klarare i huvudet. Eve vinkade efter en taxi som bromsade in och de två hoppade in i baksätet. ”Var ligger ditt hotell någonstans?”

”Ehhh…. Jag menar…” började Jim, utan att egentligen veta hur han skulle avsluta meningen.

”Så du åkte till New York utan att ha klart för dig var du skulle bo? Det verkar lite… spontant”, avböt Eve, medan hon kastade en blick på höghusen runt Chambers Street. ”Jag antar att du inte har råd att bo mitt i Manhattan om du inte kan betala sjukhusnotan själv. Hur tog du dig hit, förresten?”