Fredagen den trettonde maj 2011.

En stor folkmassa har samlats i Bryant Park framför en svart buss med alldeles för många dekaler på. Jackan viftar som en superhjältes mantel samtidigt som Harold Camping står på ett podium och viftar förtvivlat på armarna. ”Mankind, as we know it, will cease to exist. 21th of May is the date when our sins will be judged and you will be forgiven or judged to everlasting forlornness. 21th of May is the date when the gates to heaven opens. 21th of May is the day where we as human beings stand no choice, in spite of our survival instincts, in spite of our technology, in spite of everything we created, we, will, not, stand, a, chance. 21th of May is judgment day. You can not prevent it. If you are a true follower of the Christian God you will die, and live in eternity, in heaven, in the arms of God. If you are not a true follower, you will not die, you will witness the end of the human race. You will live five more months, 21th of October will be the day you die, and when you die. You will not go to hell, you will not go to heaven. Your life, as you know it, will cease to exist.

 

Lördagen den tjugoförsta maj 2011

JUST NU: Jorden har inte gått under

Hakim Soltani

Anton, det är klassens mobbare, alla ser upp till Anton. Det finns alltid ett gäng som skrattar åt allt han säger, det är samma gäng som springer efter honom och berättar historier för att få hans respekt. För att få honom att skratta. Men, det finns det gänget som hatar honom. Det är det gänget som får ta hans skit så fort han vill mobba någon och höja sin status bland flocken han umgås med. Kort sagt, om man vill hamna i trubbel så kan man gå till honom, det är en slags garanti till det. Men vem är jag då, jag är den skojiga invandraren i klassen. Svartskallen som alla skrattar åt eller med. Det är svårt att avgöra om jag ska vara ärlig. Jag är alltid underlägsen på något sätt samtidigt som jag sticker ut som klassens clown. Jag skulle nog säga att jag är lagom, men ändå inte. Jag är soppåsen, den soppåsen som alla slänger skräp i så fort de mår skit. Klassens terapeut, varje klass behöver en terapeut. Eftersom det verkar som om alla i gymnasiet råkar ut för något, slagsmål, skriver bakfylleprov, triangeldrama, testar drogvärlden, förhållandekriser, föräldradispyter, alla råkar ut för något, och jag måste lyssna.

Jag är mer lagom, men ändå inte. Mitt hem är extremt religiöst och lägger mycket vikt på respekt. Mina föräldrar är kristna och det vore fel att säga att bara mina föräldrar är det, då jag och min syster också är det. Jag ber när jag vaknar, jag ber innan jag äter, jag ber när jag behöver det och innan jag sover. Vi åker tillsammans, finklädda med nya glänsande skor, till kyrkan i Skövde varje söndag och ber. Gud har inte visat sig för mig än, men jag vet att han finns och jag vet att han har ett mål för mig.

Jag blir oftast retad i skolan för min religion, speciellt av Anton. Minst tre gånger i veckan väcker han uppmärksamhet åt mitt håll när jag ska be innan jag äter.
”Haha, kolla allihopa, nu ber turken igen.” skriker han.
”Jag är faktiskt libanes!” Ryter jag tillbaka.
”Vad är skillnaden? Ni tror alla att det finns någon större herre som styr allt vi gör och som styr vårt öde.” fortsätter han med en ironisk ton.
”Men en fråga Hakim. Varför tror du på din gud om han vill att detta ska hända?” Frågar han samtidigt som han häller ett glas mjölk över mig.

Det är inte alltid så att han tar till så extrema exempel, men varje gång så dumförklarar han sig själv. Men ändå får jag gå därifrån, med mjölk som rinner ner mot min rygg, en smäll i magen eller en tallrik med mat han har spottat på. Och varje gång får jag se ut som en idiot. Jag tror inte att gud bestämmer exakt varje rörelse jag ska göra, bara helheten, resten påverkar jag själv. Det finns för många människor för att en gud ska hantera det. Gud finns, gud ser vad jag gör, gud har en plan för mig, resten får jag hantera själv och sköta mig så att gud släpper in mig i paradiset. Det vore korkat att tro att gud styr exakt alla människor. Jag har spelat The Sims, jag vet att det är omöjligt att styra mer än tre-fyra i taget. Det finns för mycket att hålla koll på. Man måste ta hand om varje individ, och varje individ har sina behov, toalett, träning, socialisera, äta, jobba… listan kan göras lång. Huvudsaken är, det är för mycket jobb då det finns för många människor.

”Vilken jävla idiot” hör jag Jonas säga.
Jag låser upp toalettdörren och han kommer in. Precis lyckats tvätta rent håret och ryggen men det känns fortfarande som jag har mjölk överallt.
”Varför står du inte på dig? Varför gör du inte något åt saken?”
”Vad ska jag göra?” frågade jag suckandes när jag tog på mig t-shirten.
”Vad vet jag, slå honom? Skrik? Han kan inte hålla på så varannan jävla dag”
”Ser jag ut som typen som slåss Jonas? Man skrattar åt mig, man räds inte av mig.”
Han nickade och höll med, men vred sig ändå för att visa att han tycker det är fel, och det är fel. Så klart.
”Du får ju tro på vad du vill liksom”
”Tror du på något?”
Jonas var inte beredd på frågan.
”Va? Ehm, alltså, nej eller, jag är ju kristen, men vet inte.”
”Det är lugnt alltså, du behöver inte tro på något. Jag respekterar det också.”
”Är det inte bögarna Bruse?” Hör jag Anton säga.
Jonas tittar på mig med en ledsen och förvirrad blick, han vet inte vad han ska göra.
”Snälla Jonas, låt mig bara vara.”
”Haha, det är bra Jonas. Skit i vad negern säger!”
Jonas blir ännu mer förvirrad. Jag försöker bara hjälpa honom. Jag förstår att han inte vill stötta mig när Anton kommer…
”Kom igen då Jonas. Var en riktig vän nu för fan, jag ser fortfarande mjölk i ansiktet på honom, ge honom en faceflush.”
Nu är det jag som ser ledsen och förvirrad ut. Men Jonas tar hårt tag i mitt krulliga hår och trycker in mina knäveck för att jag ska falla ner på knä.
”Haha, vilken jävla nolla” säger Anton.
Jonas pressar ned mitt huvud i toavattnet och spolar. Vad gör jag egentligen, varför låter jag honom göra så här mot mig? Varför bryr jag mig om att han ska må bra och bli populär medan han uppenbarligen skiter i mig? Han drar upp mig, släpper mig så jag faller. De båda skrattar. Jag gråter, men det syns inte. Men det känns. Jag reser mig ilsket upp och drämmer till Anton allt jag kan, varpå Anton boxar mig hårt i magen, tar tag i mitt hår och dunkar hejdlöst mitt huvud mot toastolen.

 

 

 

Anton Davidsson

Jag kände hur hela min kropp frös till is, tittade upp och såg mig själv i toaspegeln, var alldeles likblek. Hörde grabbarna bakom mig göra ifrån sig lite oroväckande ljud, jag tittade ner på Hakim.

-          Vafan din jävla mes, res dig upp.

Men han reste sig inte upp. Han andades inte.

Harold Camping

Så fort jag öppnade mina ögon så kände jag det. Kände det jag inte ville känna, svek, förtvivlan och ilska. Men jag måste fortfarande tro, kanske blir förlåten… kanske… Reste mig upp i sängen och gick med tunga steg mot badrummet för att se min fördömda spegelbild. Alla kommer skratta åt mig, Harold Camping, årets skämt.

 

 

Söndagen den tjugoåttonde maj 2011

Anton Davidsson

Vaknar, som varje jävla morgon med samma jävla humör. Med samma jävla livslust och samma jävla människor runt om mig. Det är den tjugoåttonde idag, det är min sjuttioåttonde dag i fängelset. De gillar inte rasister här, och det spelar ingen jävla roll hur många jävla gånger jag säger att jag inte är nån jävla rasist så spred sig ryktet ganska jävla snabbt... att jag dödade en libanes, att jag kallade honom neger, att jag mobbade honom för hans tro men ingen verkar fatta att jag ångrade mig, ångrar mig och kommer alltid ångra mig. Men det är ingen som lyssnar på ”det var inte meningen”, men det var inte meningen.

Alltid samma skit på frukosten, försöker bara äta i lugn och ro och leva mitt liv men det får man aldrig.

-          Tjenare rasse, hör jag Aziz säga.

Jag låter bli att svara i hopp om att han ger sig iväg, men det gör han aldrig.

-          Vafan är det med dig svenne, säger han och ger mig en lätt smäll på nacken.

-          Ne inget, äter.

-          Det ser inte nyttigt ut, låt mig hjälpa dig.

Han drar ner gylfen och lägger fram sin kuk på tallriken. Alla andra skrattar.

-          Ät.

Jag försöker resa mig upp men han trycker ned mig.

-          Vaddå? Är det bara för att det är utländskt eller? Säger han och försöker trycka den mot mina läppar.

Lyckligtvis hör jag en vakt skrika och han stoppar undan den igen.

-          Du ska få äta den, viskar Aziz innan han går därifrån.

 

 

Fredagen den tjugoförsta oktober

Det var första gången på länge som man fick gymma i fred, utan att någon pressar mig, stör mig eller försöker sexuellt utnyttja mig. Jag var inte rasist innan jag kom hit men nu vet jag fan inte längre. Alla jävla negerjävlar här, hatar dom. Hoppar in i duschen och känner hur vattendropparna faller emot mitt hår som glider ner på min nakna kropp. På mina nya breda axlar, runda biceps och mina magrutor. Samma droppar glider ner mot mina ben, ner mot min penis och studsar senare mot mitt knä och faller snabbt ner mot mitt smalben, stannar vid min fot, men knuffas av andra droppen och den fortsätter mot mina tår och blir sedan ett med marken. Frågan är, vilka av de där dropparna var vattendroppar och vilka var mina tårar? Slår huvudet mot väggen och känner hur vattnet faller ner som en rysning från min rygg. Tittar åt höger och ser Aziz. Jag går snabbt ut ur duschen och försöker ta tag i min handduk då han kommer in. Han knuffar mig så att jag halkar och faller på magen. Jag ligger där, utan kraft att ta mig upp. Aziz går ner på knä, viskar i mitt öra.

-          Jag ska göra det långsamt så du knappt känner något, Åkesson.

Jag kämpar upp, men han håller fast mina armar. Jag känner hur någonting hårt börjar närma sig och snuddar vid min rumpa. Jag kämpar emot och lyckas slingra mig loss. Jag smäller till honom, får in tre riktigt hårda slag. Men han greppar tag i mina armar och trycker upp mig mot en vägg.

-          Nu gjorde du det svårt för mig, då blir det hårt för dig, sa han och skrattade.

Han tryckte hårt in den och jag kände spänningar genom hela min kropp, han fortsatte in och ut samtidigt som han skrek. Jag kände hur varje centimeter trängde in i mig. Han fortsatte så ett tag, jag tittade ner och såg hur vattnet blev rödare. Jag var helt kraftlös nu. Rickard lyfter upp mig, knäar mig så jag faller ned på knä med ryggen mot väggen, han slår mitt bakhuvud hårt mot väggen flera gånger tills allting blir helt suddigt och för in den i min mun, det enda jag hör är hur vattendropparna faller mot marken. Jag letar efter ljud att höra. Tills jag känner en varm vätska fyllas i min mun samtidigt som han dunkar mitt huvud mot väggen. Ljuden börjar försvinna, det svartnar om ögonen och jag känner att jag ka…