En svag stråle utav ljus hade letat sig fram genom fönstret och brädorna som skyddade glaset från luften som försökte sippra in genom dess hål. Jag kröp långsamt framåt för att få känna dess värme, likt en uttorkad blomma som kämpar för den sista droppen av regn. Ljusstrålen smekte min bleka hy och påminde mig om världen utanför. Den världen som en gång fanns.

Jag gick med något lättare steg tillbaka mot mitt rum. Tapeten på väggen i hallen som en gång varit blå likt havet vid mitt barndomshus, såg allt mörkare ut desto längre tiden gick. Jag kände på den, försökte se om den fortfarande andades, men fick inget svar. I köket stod du och förberedde kvällens festligheter. Ur radion dunkade tomheten och du sjöng med. Jag kallade på dig men du orkade inte ens se på mig längre. När jag försökte röra
vid dig och visa att jag fortfarande var här, vände du dig bara bort och sjöng med i låten som spelades på radion. Tonerna av tomhet fyllde köket och mitt hjärta. En obefintlig melodi som du kunde hitta något slags samband i, en typ av logik som var alldeles självklar för dig men inte för någon annan. Jag satte mig ner vid köksbordet och fingrade nervöst på plastflaskan som du glömt att göra dig av med. Etiketten var till stora delar avriven, man kunde endast se delar av isberget i horisonten. Tänk att jag aldrig hade förstått allt det där du pratade om, att jag aldrig trodde på dig när du talade om de mest storslagna drömmar. Tänk om jag någon gång hade lyssnat. Då hade du kanske fortfarande pratat med mig.

Klockan slog åtta och du skulle gå ut. Som du alltid gör när klockan slår åtta. Jag bad dig att stanna och vara med mig men du tog din jacka och gick. Du nynnade med i tystnaden när du stängde dörren bakom dig. Jag försöker hela tiden hitta nya vägar i mitt hjärta och i mitt huvud för att förstå dig och galenskaperna som ingen rår på. Iallafall inte jag. Jag vågar inte titta ut för att se var du går, men jag vet vart du är på väg. Även om du inte var den första jag lärde känna, och aldrig kommer bli den sista, har du alltid varit speciell för mig och i mina ögon är du vacker. Trots sakerna du gör.

Jag vet att du är på väg för att förstöra dig själv. Din mamma berättade det på vår bröllopsdag, om tiden när du var ung. Hur du brukade försvinna i timmar utan att säga någonting, inte ens lämna en lapp. Sen kom du hem alldeles blåslagen. Hon grät och försökte förstå, men du bara tittade på henne och log. Dina försvinnanden blev allt mer frekventa med åldern. Din brutna näsa och dina blåslagna ögon. Jag trodde att jag kunde ändra dig, attvi kunde bli hela tillsammans. Istället gav dina utbrottefterskalv som påverkade oss alla. Och du fortsatte att le.

 

Minns du första gången vi sågs du och jag? Nerför Afrikasberg hade du vandrat och solen stod som högst när jag såg dig borta vid de vita elefanterna. Du såg lycklig ut därborta vid din vän. En vän som för en stund skulle bli min fiende och ett hinder för oss. I början vågade vi knapptse varandra i ögonen. Barndomens oskuldsfullhetgenomsyrade din unga kropp och gjorde mig vacker igen. När vi sågs om nätterna, när vi gömde oss i skuggan omdagarna, kunde jag bara tänka på nästa stund jag skullefå träffa dig. Nästa stund som jag skulle få röra viddina läppar så röda, som det blod som en gång fanns inom mig och inte på golvet framför dig. I sömnen drömde jagen dröm så vacker att jag trodde den var sann. Det varbara du och jag och din vän fanns ingenstans. Vi kundeses när vi ville och kaoset kring oss hade byttas ut mottotal harmoni. Vi dök ner i havet och simmade med fiskar som för en kort stund blev till änglar.

 

En dag, jag tror att klockan var åtta, besökte du mitthem. En högst besynnerlig syn mötte mig när jag slog uppdörren och såg dig stå där med ett leende på läpparna. Du sa:

 

"-Allt är över, nu ska allting bli bra."

 

Det var som om tiden slutat gå, när jag stod lutandes motmin dörr och tänkte på det du sa. Jag hade tusen frågor,men förväntade mig inga svar, och lät därför allt viladärhän. Dina armar runt mig vara alla svar jag behövde för stunden och ditt leende vaggade mig sakta in tilltrygghetens djupa sömn.

 

Vi levde lyckliga tillsammans, bara du och jag. Du villeskaffa barn men jag visste inte om jag kunde svara ja. Dupåpekade allt som du offrat för att vara med mig. Jag kunde inte längre stå emot. Löven föll och växte ut pånytt och vår familj blev allt större. Ju mer jag gav dig,desto mer ville du ha. Snart började allt som jag en gångbyggt upp ta slut och barnen grät sig hungriga tillsömns. Jag försökte säga stopp och lugna ner. Men som vanligt log du och gav mer och mer.

 

Varje kväll när jag försökte vila, kändes det som en Marapå mitt bröst och jag visste att det endast fanns ettsätt att bli av med henne. En kväll, jag tror att klockanvar åtta, smög jag in i våra barns rum och vaggade dem sakta till sömns, för en sista gång, med hjälp av mina händer. Tårarna föll när de en efter en somnade in. Trots att jag aldrig velat ha barn, var det svårt att se deras små hjärtan sluta slå. Inget skrik skulle längre formas från deras små läppar. Det skulle återigen bli tyst.

 

Dagen därpå vaknade du upp till förödelsen som jag utförtmen du skapat. Jag förväntade mig att du skulle bli arg,att du skulle skrika och vilja veta varför. Iställetville du bara ha mer.

 

Nu för tiden är löven grönare än någonsin, men isen har ingen sett på länge. Våra yngsta barn har endast hörttalas om den i sagor. Historien upprepar sig igen och efter varje gång vill du bara ha mer och mer. Jagförsöker hinna ikapp och förbi, men ditt begär är starkare än vad min tunna själ orkar med att hantera. Jaghar förstått att detta är i längden ohållbart, men vetinte hur jag ska komma ur karusellen du startat. Jag harfunderat på att ringa din vän. Din vän som du en gånghöll så kär. Jag drömmer om att hon svarar med ljus i sin röst och värme i sina ord. Hon berättar för mig attallting ska bli bra, att allting snart tar slut. Det görmig alldeles lycklig när jag tänker på det. För dittbegär har blivit allt för tungt att bära på mina axlaroch jag vet inte hur länge jag orkar till.

 

Klockan ringer på dörren och när jag öppnar står du där.Din näsa är bruten och dina ögon blåslagna. Du sägeringenting när regnet faller hårt över ditt ansikte. Dubara ler. Jag tar tag i dig, har tröttnat på tystnadenoch vill ha ett svar. Det enda jag får är en viskning. Den låter:

 

"-mer, mer, mer…"

 

Inspirerad av ”Miljökatastrofer som världen inte glömmer”http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3304&artikel=3783017