Moppens skaft träffade tanten hårt på högra sidan av huvudet, och ett krasande ljud hördes när nacken knäcktes. Hanna blundade och drog en lättad suck. När hon öppnade ögonen såg hon att tanten fortfarande stod upp, nu med huvudet vilandes på hennes vänstra axel.

Hanna ryckte till när ett gurglande ljud hörde. Det var tanten som halvt spottade, halvt kräktes upp små blodiga köttbitar. Hanna skrek högt i panik och svingade moppen igen, denna gång från vänster. Kombinationen av det hårda slaget och tantens sköra ben gjorde att huvudet helt lossnade från huvudet. Tiden tycktes gå i slow-motion när Hanna häpet såg huvudet sväva genom luften. Det var så graciöst och nästan poetiskt, fast på ett väldigt sjukt sätt. Hannas trans avbröts när huvudet likt en övermoget tomat mosades mot bussterminalens tjocka fönster.

 

- Herrejävlar du! utbrast killen på marken

 

Hanna tittade chockat ner. Hon hade nästan glömt att den där bondlurken låg där. Hon skakade på huvudet medan hon hjälpte han upp på fötterna.

 

- Jaha, e de sånt här ni stadsbor roar er med asså? frågade han och flinade.

 

Hanna stirrade på honom, både förvånad och förbannad.

 

- Roar sig? ROAR SIG!? Fattar du inte allvaret i det här!? Vi var nära att dö!

- Jaja, lugna ner dig nåra hekto nu va? Du fick ju dö på na’, eller hur?

 

Hanna bara gapade. Apokalypsen var här, och hennes enda sällskap var en man som antagligen tycker att Forrest Gump var en ganska klipsk kille.

 

- Hur kan du vara så lugn? frågade hon. Det var ju för fan du som fram tills för en halv minut sedan låg avsvimmad på marken.

- Äsch, jag blev lite förvånad bara, nu äre ingen fara me mej. Troru’ läget blir bättre av att vi hetsar upp oss, som du? Nä i sånna här lägen gällere’ att hålla sej lugn å sansad.

 

Hanna tittade på honom med en sammanbiten min. Motvilligt erkände hon för sig själv att det han sa faktisk verkade vettigt. Hon drog en djup suck och nickade kort.

 

- Vi borde hälsa ordentlig, Hanna heter jag.

- Trevligt att råkas Hanna. Rojne va namnet.

 

Hanna ryste åt namnet inombords, medans de tog varandra i hand.

 

- Jaha, vart bär de av nurå’? Antar att du kan de här krokarna bättre än mej.

- Vi får försöka ta oss till min syst.. började Hanna, men hon slutade tvärt när hon kom ihåg telefonsamtalet.

-HELVETE! Jenny är ju på väg hit!