Med en fortsatt irriterande blick tittade emobruden på mig.
”Syrran” svarade hon och himlade med ögonen. ”Om någon skulle tro mig och kunna hjälpa oss är det hon. Men hon kan ju aldrig ha sin jävla telefon på!” Hon såg ärligt irriterad ut och började snart flacka med blicken samtidigt som hon vände om och tog några steg emot väggen. Jag förstod att hon var stressad, jag kunde känna den känslan krypa upp inom mig också. Vad i helvete skulle vi ta vägen nu?! Jag kände hur alkoholen i kroppen minskade min förmåga att fokusera i sittande ställning på en av stolarna i emobrudens lägenhet. Med ett hjälpande tag i bordskanten tog jag mig upp på fötter.
”… det finns en brandstege längre bort i byggnaden, vi kan ta den vägen.” Emobruden tittade på mig och jag fick kisa en aning innan jag kunde se som vanligt, eftersom jag suttit ner.
”Okej, bra. Tar du tanten så kollar jag om korridoren är tom.” Jag började röra mig mot dörren medan emobruden tog tag i tantens arm så att hon kunde ställa sig upp.
”Hörrni, jag har faktiskt ett namn. Jag heter Lisette. Så snälla kalla mig det och inte ´tanten´.” Emobruden nickade åt henne och de började gå mot dörren.
”Visst, Lisette. Men nu måste vi dra.”

Jag öppnade dörren försiktigt, av någon anledning fick jag för mig att zombiesarna skulle göra en ”I Am Legend” på oss men jag insåg snart att de inte skulle göra det, eftersom de än så länge rört sig saktare än en pensionär på 95 år.