Fotstegen var inte kvicka, men desto fler till antalet. Runt hörnet syntes först en ensam zombie som släpade sitt ena ben efter sig, en benpipa utstickande i knähöjd verkade sakta ner den. Efter honom kom en till zombie. Och efter den en till. Och efter den en hel hög till. Tanten skrek. Jag skrek. Emobruden skrek inte. Hon verkade vara uppfylld av kall beslutsamhet.

”Följ med!” skrek hon, samtidigt som hon tog tanten över axeln helt själv och satte av nedför gatan, åt motsatt håll från den zombiehord som sakta men säkert rörde sig åt vårt håll. Jag tänkte inte, utan sprang bara efter. Som vi sprang förbi en tvärgata kastade jag ett öga åt vänster och såg med ens en hel hord med oräkneliga zombies, som lika långsamt och kusligt vandrade mot oss. Emobruden verkade också ha sett dem, för hon sprang ännu fortare, med tanten släpandes bakom henne.

Emobruden stannade vid en port, som tyvärr bestod till stor del av ett stort fönster, vilket gjorde att den knappast skulle hålla zombiehorden utelåst särskilt länge. Väl innanför porten med tanten fortfarande i släptåg tryckte emobruden efter hissen. Det kändes som en evighet innan den tillslut plingade till och öppnade dörrarna. Jag försökte lite försynt hjälpa emobruden med tanten, men emobruden bara fräste åt mig att lägga av. ”Fyran” sa hon, och nickade åt knapparna på hissväggen. Jag tryckte på fyran, och hissen brummade upp, plågsamt långsamt.

Uppe på fjärde våningen rafsade emobruden en kort stund i sin handväska innan hon ryckte upp ett gäng nycklar och låste upp en av lägenhetsdörrarna. Hennes lägenhet fick mig först att vilja pröva lyckan bland alla zombies ute på gatan. Rosa och svart fluff på allt, affischer med tråkiga Tim Burton-filmer, toppat med ungefär en miljard mjukisdjur, allihop säkert inköpta med ironi som syfte.

Emobruden slängde ner tanten på en soffa i vardagsrummet medan jag låste dörren. Jag gick ut till vardagsrummet och noterade att tanten såg mer slutkörd ut än emobruden. Nere på gatan såg jag hur ett hav av zombies långsamt rörde sig fram och tillbaka, som osäkra på var de skulle ta vägen. Emobruden vankade fram och tillbaka i rummet med en mobiltelefon tryckt mot örat.

”Kom igen… Svara då, för faan…” mumlade hon, med märkbar irritation i rösten. Plötsligt fräste hon till och kastade telefonen i golvet. Den studsade en gång innan den gled fram och stannade framför mina fötter. Den såg kollosalt trasig ut.

”Rationellt…” mumlade jag åt telefonens håll innan jag tittade upp på emobruden. ”Vem försökte du ringa egentligen?”