Det var ett ganska enkelt inbjudningskort. På framsidan log en rödhårig clown stort mitt bland färgglada ballonger. Clownen hade en stor prickig rosett och en liten gul blomma i sin hatt. Det var ett sådant där med förtryckt text, där man själv fick fylla i det väsentliga. Välkommen på kalas Louise ! Lör dagen den 20/10 hos Emma k.l 16:00.

 

Faktum är att det vid en första anblick inte var något speciellt med kortet alls, bara ett förtryckt inbjudningskort i mängden. Det som var så fantastiskt med just det här kortet var att hennes namn stod på den där förstreckade linjen. Kortet hade hängt på kylskåpet i två hela veckor nu. Ingen hade ringt, ingen hade meddelat att det var ett misstag, att kortet kommit fel. Ingen hade ens protesterat när hennes mamma ringt några dagar tidigare och sagt att Louise skulle komma. Det var det som var det magiska med kortet. Hon var bjuden på kalas. På riktigt. Glädjen pulserade i vågor genom bröstet på henne, hon visste om att från och med imorgon skulle allt bli annorlunda. Allt!

Emma skulle älska presenten hon köpt till henne; en hjärtformad flaska lila glittrande badskum – men bäst av allt! Runt flaskhalsen hängde en snäckformad Polly Pocket som också den var lila. Den innehöll hela tre olika pollydockor i ett strandlandskap och Louise hade väldigt gärna velat ha den själv. Därför visste hon att det var den perfekta presenten till Emma. Louise kände sig fantastisk i sina mörkblå jeans, det vita linnet med polokrage och så den mörkblåa koftan. Normalt sett brydde hon sig inte så mycket om vad hon tog på sig, det spelade ändå ingen roll. Men den här kvällen var det viktigt att det blev bra. Att det blev perfekt. Hon kom rentav på sig själv med att se fram emot skolstarten kommande onsdag. Hon försökte föreställa sig vilka hon skulle bli närmaste vän med. Erika kanske? Jennie och Anna var också möjliga. Och så Emma, givetvis Emma. Louise kramade paketet hårt i handen och hjärtat rusade då hon ringde på dörrklockan. I samma stund Emmas mamma öppnade dörren hörde hon hur hennes egna mamma startade bilen och körde därifrån. Hon var insläppt bland vänner, nu skulle inget ont kunna hända henne.

 

- Hej Louise, vad roligt att du kunde komma, log Emmas mamma. De andra är i gillestugan i källaren. Jag heter Susanne, och jag ropar när det är dags att komma upp och äta tårta. Kila ner nu! Louise log blygt mot henne, stammade fram ett tack och gick långsamt ner för källartrappen. För varje steg kände hon sig mer och mer självsäker. Här var hon, på Emmas kalas. Äntligen accepterad. Äntligen delaktig. Äntligen mänsklig. Hela klassen var där, utspridda i det stora rummet. Johan, Björn och Erik tjafsade om något borta vid fönstrena. Erika gestikulerade vilt, tydligen i en häftig diskussion med Ann-Sofie. Emma stod med ryggen till och pratade med Anna och Jennie. Louise harklade sig.

- Hej, sade hon, men överröstades av musiken.
- Hej! upprepade hon, nu mer kraftfullt för att höras. Ansikten vändes åt hennes håll. Björn och Erik flinade elakt och Louises nyvunna självförtroende sjönk lite. Erika och Ann-Sofie var för upptagna för att lägga märke till henne. Anna och Jennie stirrade på henne och Louise ryste. Emma vände sig långsamt om. Något var fel. Väldigt fel. Emma stirrade på henne med iskalla ögon. Såg med avsmak på Louises kofta och rynkade på näsan. Som om något luktade illa. Hon kastade en snabb blick på paketet i Louises hand, och något lystet trängde undan föraktet för en sekund. Anna och Jennie halvviskade ivrigt med varandra och tydligen sade någon av dem något roligt, för Emma vände sig om och skrattade gällt. Osäkert såg sig Louise omkring. Nu var allas ögon på henne, väntade på hennes nästa drag. Nervöst letade hon efter någonstans att lägga presenten, men insåg att de andras presenter måste finnas någon annanstans. Hon undrade om det var det som var klavertrampet som orsakat den spända reaktionen från klassen. Hon svalde gång på gång, försökte febrilt komma på nåt att säga, något att göra.

- Kom upp nu ungar, det är dags att äta tårta! gastade Emmas mamma från ovanvåningen.

 

Lättad över ursäkten gjorde Louise helt om och rusade upp för de trappor hon nyss kommit ner för, släppte som hastigast ner presenten i högen från de andra, tassade in till Susanne i köket och frågade ynkligt efter vägen till toaletten. Hon hörde hur de andra kom upp för trappan nu, hon måste skynda sig. Snabbt följde hon Susannes anvisningar och låste in sig. Toaletten. Det låsbara trygghetsrummet som fanns i varenda byggnad. Väl därinne satte hon sig på golvet, med knäna uppdragna mot bröstet och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Hon kunde inte förstå vad hon hade gjort för fel! Kritiskt stirrade hon på sin spegelbild. Koftan. Det måste vara koftan! Nu såg hon att den inte alls var så fin som hon tidigare hade trott. Det måste vara den. Ilsket slet hon den av sig och knölade in den längst bak i Emmas handduksskåp. Utifrån hörde hon irriterade röster, även om hon bara hörde brottsstycken av vad de sade. Först hördes bara Emma, men sedan i allt högre grad också Susannes Louise fortsatte att stirra stint i spegeln.

- ...... men varför? ...... äcklig!

- Inte den tonen .................................. gäst.

- Men! Jag har INTE ...

Louise såg en tår trilla ner till ljudet av Emmas ilskefalsett. Det var inte koftan. Det var... Håret! Ja, så var det! Förtvivlat försökte hon göra något åt sin frisyr. Ute var det nu helt tyst bortsett från Emmas och Susannes upprörda röster, och det blev lättare och lättare att höra vad de sade.

- ....... HELA klassen! ................. Allihopa! Nu unga dam är det slut på ditt gnäll eller på kalaset! Välj själv! Och du är trevlig mot ALLA dina gäster, är det förstått?

- ...... MIN födelsedag ...........

- ÄR DET FÖRSTÅTT?

Ja. Det var glasklart för Louise nu vad som hade hänt. Hon var i själva verket inte bjuden på kalaset. Hon borde ha förstått det trots inbjudningskortet som dumpit ner i hennes brevlåda. Trots att det hade hennes namn på sig. Hon. Borde. Ha. Förstått. Men hon hade inte förstått. Äcklat såg hon på missfostret i spegeln. Vad hade hon trott egentligen? Att de senaste fyra årens spelregler på nåt vis hade upphört att gälla? Att hon fått någon sorts verklighetens slipp-ut-ur-fängelset-kort? Att hon, hon, skulle tillåtas var en av de andra? HA! Och hur skulle hon någonsin kunna öppna toalettdörren igen?

 

Tiden verkade ha stannat. Hon hörde lågmälda röster utifrån som gradvis blev högre, mer uppsluppna. Klart. Hon var ju inte ett direkt störmoment längre, tillfälligt ur vägen. Louise började bli trött i ögonen av de ihärdiga dömande stirrandet i spegeln. Hon blinkade några gånger och plockade fram koftan från badrumsskåpet igen. Äcklat tittade hon på den. Knölade så ner den i toaletten, fällde ner locket och satte sig på det. Kände hur tårarna svämmade över. Hörde skratt och slammer av bestick utifrån. Och så en knackning. Hård och snabb. Arg.
- Vem är det? Hickade hon fram, ännu mer äcklad av sin patetiska röst och att tårarna hördes så tydligt.
- Är du ledsen? Emmas röst. Skamsen. Bedjande? Louise avvaktade, osäker på vändningen.
- Du, förlåt. Det var en jättefin present. Förlåt! Erika är också här, får vi komma in?

Hon hade vetat det. Hon hade vetat att hon skulle älska presenten! Vad dum hon kände sig nu. Det skulle ordna sig, trots allt. Säkert hade det bara blivit några missförstånd. Snabbt torkade hon tårarna och var på väg att öppna dörren. Hejdade sig när hon kom ihåg koftan i toaletten. Hon öppnade toalettlocket och stirrade villrådigt på den en stund. Tog så snabbt upp den och lade tillbaka den längst in i badrumsskåpet. Gjorde sig beredd att förstå missförståndet. Förlåta och bli vän med. Vän. Louise log trots att ögonen fortfarande hettade efter tårflödet. Öppnade dörren. Släppte in Emma och Erika som snabbt kilade in och låste. Louise log ännu bredare mot dem. Emma och Erika log också, men leendena nådde inte ögonen. Inte förrän Emma plockat fram saxen hon hade hållit dold bakom ryggen.

 

Moderns oförlåtande tystnad i bilen. Att hon inte kunde passa in. Att hon var så besvärlig. Att hon var ett sådant... Missfoster. Den drypande våta koftan i knäet. Smärtan i det som var kvar av fingertopparna böljade i vågor. Susannes uppspärrade ögon när hon till sist fått upp badrumslåset. Emmas och Erikas urskuldande miner. En olycka.

- Så tråkigt.

Precis så hade hon sagt, Susanne. Sagt att det vore bäst om Louise blev hämtad tidigt. Oviljan att acceptera hur hennes dotter straffat Louise för att hon kom till kalaset, inbjuden men ovälkommen. En fingertopp i taget, olyckligtvis. Dunk, dunk, dunk i fingret. Den största förnedringen av alla var ändå det som hände när hon blev hämtad. När Louises mamma var den som hade bett om ursäkt.

 

För olyckan.