Det var hon och jag. Genom alla flyttar. Alla nya samhällen, nya skolor, nya människor, de så kallade vännerna. Det var hon och jag, min bästa vän. Min syster.

En ny flytt. Snart. Nya ansikten, nya röster. Nya platser, allt skulle vara nytt, nytt, nytt. Vi hade varandra, min syster och jag. Hon är densamma, liksom jag. Vi behöver inget nytt.

En tidig morgon. Flyttbilen och en massa människor som bär möbler. Hon gav sig av.  Jag sprang efter henne, som så många gånger förr. Hon var snabbare men jag visste vart vi skulle.

Det var vackert på det här stället. Jag hade kunnat stanna. Behöver inget nytt. Vi brukade sitta på bänken vid utkiksplatsen, bara min syster och jag. Snart ett nytt ställe.

Skimrande ljusgröna träd. Försommar. Skrattande måsar och havets brusande vågor. Jag fann henne där. Under träden vid utkiksplatsen.

Det var bara hon. Bara jag.  Inte längre vi. Avståndet växte, jag ville springa mot henne. Ropa. Skrika.

Hon såg på mig. Talade med låg röst. Varje ord sögs in i mitt medvetande, och jag visste att jag aldrig skulle kunna glömma dem. Hennes ögon var blanka, av tårar lika mycket som av smärta. Jag stod som förstelnad. Ville göra något, men kunde inte. Visste inte hur.

Hennes hår fladdrade i vinden, den ljuva sommarbrisen. Måsarna skrek och det susade från vågorna långt där nere. Det var bara hon och jag. Utkiksplatsen högt uppe på klipporna, över havet. Ett träräcke. Hon stod på andra sidan. Hennes händer höll henne kvar. Inte hårt, inte krampaktigt. Hon släppte taget.

Jag minns inte att jag skrek men jag minns tystnaden som inföll när jag inte längre kunde höra mig själv skrika. Det var tyst, dödstyst för en stund, i en evighet. Återigen hörde jag måsarna, havets brus, precis som förut men ändå så annorlunda. Allt var plötsligt så annorlunda.