.EN KAMELEONT.
13 MARS

Jag undrar, vad gör en kameleont som är blå
Som står vid havet?
Kan han vara delaktig av något utan att förstå
Att han är en del av laget?

Men kan samma blåa kameleont, vara vid blod
Och låta bli att bli röd?
Låta bli att delta i något den aldrig förstod
och förbli det den bör?

Jag undrar, kan en röd kameleont förstå
och ändå ställa sig vid blod?
och då ändra färg och bli blå
för att visa att den förstod?

För jag vet att människor kan stå vid en annan
oavsett färg, och bli grön
en människa kan ställa sig vid en annan
Oavsett färg, och bli röd
en människa kan stå bredvid en annan
Oavsett färg, och bli kritvit
Det är lätt för människor att stå vid en annan
och bli exakt som den personen har blivit

 

-       John Rosendal

 

Vant mig att gilla mina vanor – 14 mars

Kärlek, hur ska man veta vad riktig kärlek är, ifall man är kär i någon eller om man bara format en vana. Det finns så många sätt att se det hela på, visst är man kär då man gillar att vara med den personen och tycker att hennes läppar är det godaste som finns, eller har man bara format en vana? Har man bara vant sig själv att man ska vakna varje morgon och ringa upp denna tjej, att man ska pussas när man ses och att man ska ge varandra komplimanger stup i kvarten.  Jag är nog fel person att svara på de frågorna men när jag sitter på gungan ute i trädgården och ser upp bland molnen och håller dina ord i min hand så blir jag fundersam. Fan, nu tänker jag för mig själv igen, patetiskt, kanske dags att svara på sms:et.

 

-          Ja älskling :) jag kommer! Vi ses om en kvart <3

 

Och så måste man sitta och stirra blint på displayen tills leveransrapporten kommer fram för att trycka bort den, låsa knapparna och slänga in mobilen i byxfickan.  Är det en vana? Eller gillar jag att göra det?

 

Mamma och pappa beter sig än idag som om de var nykära då de kramas och pussas hela tiden och ger varandra de blickarna som säger de man inte kan förklara med ord, lite äckligt faktiskt men ändå gulligt, undrar om det bara är en vana eller om de verkligen gillar varandra. Hela min vardag är byggd av vanor, när jag tar på mig skorna kämpar jag innerligt för att få på mig dem utan hjälpmedel men ger upp lika fort och använder ett skohorn.  Borde jag inte lärt mig av mina misstag än? Jag kanske gillar äventyr.

 

Jag väljer att promenera till Felicia istället för att ta bilen för att få lite tid till att grubbla med alla mina tankar som jag vanligtvis har. Så många tankar att man knappt ser vägen framför sig. Är bara arton år, hur ska jag veta vem som är den rätta för mig? Hur ska jag ens veta vad jag tycker om och vad jag älskar eller inte älskar? Vet inte ens ifall jag föredrar dressing på hamburgaren eller inte. Ändå säger jag de tre orden lika självsäkert varje gång jag ser henne; jag älskar dig. Tänk om jag ljuger för henne? När började jag egentligen älska henne? Vad var det för speciellt den dagen som jag inte kände dagen innan? Äsch, massa frågor men jag blir bara tokig utav att ställa dem om och om igen.

 

Och så stod man där med leendet på läpparna och knackade på dörren för att krama flickan man älskade men, men, varför har hon tårar?

 

Vi gick upp till hennes rum och efter att hon pratat i dryga trettio minuter utan att jag hört ett enda ord av det hon försöker säga då jag levt i mina egna tankar så kommer jag på att hon är lite mer medveten än vad jag är och hon vet vad hennes känslor vill för att…

 

-          Hallå! Lyssnar du ens på mig?! Jag gör slut! Förlåt, men jag tror inte att jag älskar dig längre.

 

Orden slog ganska hårt mot min mage och jag ville bara gräva ner mig och spy, eller… det där är en underdrift eftersom jag hatade mig själv, det gjorde så ont och allting kändes plötsligt så oväsentligt. Vad gjorde jag för fel egentligen? Varför älskar hon inte mig längre? Varför John? Varför? Nu kan man fråga sig själv, är detta äkta känslor som jag kände? Eller gillar jag att må dåligt?…

 

Så sitter man här i sitt rum i slutet av dagen och sammanfattar allting i sin lilla fåniga dagbok, visst är det roligt nu när man tänker på det. När jag väl hade det så var jag så osäker ifall det var kärlek eller inte men nu när jag inte har det längre så är jag helt säker på att jag älskar henne och finner det oerhört konstigt att hon slutat älska mig.
Jag har inte kvar dig, har inte heller kvar någon att sms:a med hela tiden, ingen display att stirra blint på tills leveransrapporten kommer för att trycka bort den, låsa knapparna och slänga in mobilen i fickan. Jag har inga vanor kvar.

 

Jag stänger boken och lägger mig på sängen, för att det antagligen är dags att skapa nya vanor. Ligger där och inser att man inte har någon som torkar ens tårar, man bara ligger där för att stirra blint upp på taket tills ögonen slocknar, så jag kan drömma för att sedan vakna upp… visst är livet roligt?

 

Uppdrag: Gör mig glad – för en dag 15 mars

 

Vet inte vad som betyder mest för dig vid denna tidpunkt, men detta är allt som betyder för mig just nu; GLÄDJE.

 

Jag tjänar inget till att ligga i sängen hela dagen, gråta och tycka synd om mig själv. Jag vet det, jag vet bättre än så, ändå gör jag det…

Kan bara inte sluta tänka på alla små detaljer, stunder då jag kunde ligga vaken en hel natt utan att du visste om det, bara för att höra dig andas, för att kyssa dig på pannan och se dig ligga där så vacker. Alla minnen vi har, jag förstår inte hur du kan slänga bort allting, jag skriver sms efter sms fyllda med känslor men raderar det lika fort för du inte vill veta av mig och jag vågar inte skicka något, vill inte göra det värre, vill bara inte finnas. Vart är min glädje?

 

Men jag vill veta vad du gör, vad du håller på med och vem du är med. Jag vill veta hur du mår, vad du tänker, vad du äter och hur mjukt ditt hjärta slår. Men vågar inte fråga.

Nu har vi hamnat i fasen där mina närmsta vänner egentligen ska få reda på min situation och slå igång med uppdraget; gör mig glad för en dag. Men vilka vänner? Jag hade ett par vänner en gång i tiden, men sen fick jag Felicia och hon gillar inte riktigt hur de var, hon gillade inte riktigt hur jag blev. Så jag ändrades. Likt en kameleont anpassade jag mig till den nya miljön jag lärt känna och förlorade mina vänner. Och även om jag hade några vänner så skulle det krävas ett mirakel för att lyckas göra mig glad, och om de skulle lyckas göra mig glad för en dag, så är det endast för en dag. Jag kommer fortsätta deppa efteråt och det vet de… lyssna på mig, idiot. Pratar som om jag har några vänner. Som om jag har någon som verkligen bryr sig. Ändrade min relationsstatus på facebook till singel igår och än har ingen brytt sig, eller ah, Thomas Silvennoinen gillade det. Hur kan man gilla det? Thomas Silvenninen är död för mig. Jag vill ha folk som knackar på dörren och säger…

 

-          Det ordnar sig!

-          Du kommer hitta en annan snart!

-          Vi ska få Dig glad idag! Vi har kommit på massa roliga saker att göra!

 

Men det enda jag hör är Daniel Adams-rays gnälliga datorgjorda sångröst,

 

Samma gamla visa men vet inte vad det är för låt, förlåt, för jag aldrig någonsin sagt förlåt.

Bara för att ingen kan komma och trösta mig så betyder det inte att jag inte har kvar min bästa vän, min TV. TV4 visar Pirates of the Caribbean. Precis vad jag behöver, äventyr och en full pirat, jag som hatar pirater.

 

Men under filmens gång hittade jag tusentals små löjliga detaljer som påminde mig om och om igen att jag verkligen är deprimerad och inte borde låtsas vara glad, för att ta ett exempel så heter huvudpersonen i filmen Johnny Depp, John é depp… någon skrattar där uppe. Idiot.

 

Jag märker att filmjäveln inte fungerar, stänger av den efter nån timma. Funderar på att supa mig full. Jag vill supa mig full. Jag super mig full. Jag måste påpeka nu att glädje kan komma i många former, men flytande är inte en av de formerna. Inte om det innehåller alkohol i alla fall.

 

Men jag drack, och drack, och drack, och drack. Kunde inte sova mer, kunde bara titta på bilder och lyssna på skär-mig-själv musik och drack till fyra på morgonen. Men det enda jag kunde tänka på var.

 

Varför har hon inte hört av sig än?

 

Jag älskar dig 16 mars

Ännu en dag kära dagbok och jag tänker inte överdriva men jag älskar dig, det vi har är ingen vana, det är ett förhållande, en kontakt, en relation, jag känner inget behov av att höra av mig till dig varje dag, men jag gör det. För jag litar på dig, du står alltid vid min sida och säger aldrig emot mig. Jag älskar dig.

 

Idag har varit lika seg som tidigare dagar, vaknade upp för att sysselsätta mig med mina nya vanor, till exempel att koka nudlar, kolla på nyheterna och ha konversationer med mina föräldrar. Det har varat nu i tre dagar och tror vanorna kommer sitta kvar ett tag… tills jag kände det.

 

Tiden gick som i slowmotion och jag visste att det säkert bara var reklam från Tele2 men min högra byxficka vibrerade och det skapade nostalgi från toppen av skallen till min lilltå och jag ville bara släppa tallriken och se den falla ner mot marken i slowmotion medan jag drar upp mobilen ur fickan, låser upp knapparna och stirrar på displayen. Det gjorde jag också.

 

-          Du, vi måste prata. Tror jag gjort ett misstag. Kommer du och hämtar mig runt 12 så åker vi en runda? <3

 

Denna gång tvekade jag inte en minut, svarade på sms:et och kunde inte bry mig mindre om leveransrapporten bara stoppade ner mobilen i byxfickan. Jag struntade i mina typiska filosofiska tankar jag har när jag promenerar dit och valde att hoppa in i bilen och köra till Felicia, snabbt som bara den. Jag skriver mer till dig sen när jag kommer hem dagbok! Jag älskar dig… och Felicia!

 

Vant sig vid det mesta, men aldrig vid livet

En tonåring hittades död i en svart Volvo 740 i botten av Mälaren den sjuttonde mars, polisen meddelar att det finns uppgifter på att tonåringen körde rattfull. Sladdmärken har kunnat identifieras till bilen vid munkbroleden och man tror att den nittonårige föraren körde vid munkbroleden men när han väl insåg att vägen var avstängd för konstruktion så var det för sent att bromsa och då körde av vägen ner i Mälaren.

– Expressen, 17 mars 1999