Undrar hur många tankar som föds i en klass varje minut? Undrar hur många tankar som dör? Själv har jag precis tänkt. Jag har tänkt ut inledningen till en liten historia om mig. Jag rymmer så många tankar och funderingar. Fastän det här är en historia om mig, så är inte frågan vem jag är. Utan vad. Jag. Är. Ensam.

Jag har ingen annan än mig själv. Det är det som per definition gör mig ensam. Jag tillhör gruppen, klassen. Men bara på papper. Inte i verkligheten. Jag har inte valt det själv. Det har bara blivit så. Det är det som gör mig ensam. Är man ensam, har man inte valt det själv. Är man själv, är det ett aktivt val. Att vara själv innebär nämligen att man tar en paus från gruppen. Man drar sig frivilligt undan. För att andas, för att tänka, eller vad man brukar säga. Det alternativet är för mig ständigt. För jag är ensam. Ofrivilligt är jag själv. Jag har ingen annan. Ingen annan att prata med. Ingen annan att vända mig till.

Jag är bra på att drömma. Det är min tillflykt. Förflyttar jag mig mentalt, så känns det mindre. För ensamhet gör ont, precis som känslor gör ont. Det har jag upptäckt. Men när jag drömmer är jag inte ensam. Jag är en viktig del av helheten. Jag får kärleksbrev. Jag får känna mig ofattbart lycklig. Jag får känna mig förälskad. Jag får älska på samma villkor som alla andra. Jag får känna. På ett positivt sätt. Jag får smaka på kärlek. Livet smakar godis. Allt är sockersött. Vaddigt underbart. I drömmens värld har jag en funktion. Jag är vad andra behöver. Vad andra kräver. Vad människor skulle sakna... Den vackraste stunden i livet var den när du kom… Varför är det ingen som tänker det om mig? I verkligheten?

Jag lyssnar fruktansvärt mycket på musik. Jag lever med den. Lyssnar på den. Jag känner genom den. Jag läser mycket också. Jag flyr helt enkelt så gott det går. Så ofta jag kan. Det är så jag hanterar vad jag är. Det är så jag tacklar min ensamhet. Det är därför jag låter låttexter tala, och låter böcker viska. Det är på det här sättet jag överlever. Det är mitt bränsle. Det ger mig styrka.

Jag skriver också mycket. Allt för att inte tvinna fast mig i mina egna tankar. På papper kan jag sortera ut dem. Sedan är frågan vad jag gör med det jag skriver ner. Just nu sparar jag det mesta. I en låda. Min svarta låda. Sanningen, trots att den gör ont. Jag har lovat mig själv att öppna lådan när jag är själv. Men inte när jag är ensam. Det skulle bli för tungt. Så stark är jag inte.

Någon sitter i klassrummet. Hon känner att hon inte riktigt passar in. Hon hör inte till. Inte till någon. Ingen verkar se henne. Ingen verkar tycka att hon är värdig. Inte ord. Inte ens blickar. Man slösar inget på henne. Det är som en oskriven regel. När dök den upp? Har den alltid funnits där? Så länge flickan själv kan minnas är det här vardag.

Sitter och väntar modigt på sparken… Det är det jag gör. På riktigt. Sparka mig hellre än ignorera. Visa bara en gång att jag syns! Jag kan byta perspektiv från första- till tredjeperson i mitt berättande. Men det förändrar inget. Det är ändå mig vi pratar om. Hon och jag, jag och hon, är samma person. Den ensamma. Låt mig komma in… Det är min tysta önskan dag efter dag. Och klyschan kan fortsätta… Minut efter minut. Sekund efter sekund. Men sanningshalten kvarstår. Den går inte tvätta bort. Eller vrida ur. Den sitter. Och den sitter fast med god marginal. Jag vill så gärna vara en del av det hela. Jag vill vara en del av gruppen, av klassen.

Jag är en vampyr… För det är så otroligt mycket i livet som jag skulle vilja smaka på. Men. Inte ensam!