” For one priceless moment in the whole history of man, all the people on this Earth are truly one.”

Richard Nixon, till Neil Armstrong och Buzz Aldrin, 20 juli 1969

 

Det är ingen överdrift att saga att människan sedan tidernas begynnelse har sett upp mot stjärnhimlen och undrat vad som egentligen finns där. Många har sagt sig veta helt säkert att vi inte är ensamma, det finns någon himmelsk varelse som har sett till att vi finns här. Andra menar, med samma dåraktiga övertygelse, att det finns planeter med samhällen som liknar vårt, och att representanter från dessa samhällen ska ha besökt oss, rövat bort oss, och studerat oss, utan att ha fastnat på en skarp bild ens.

 

De rationella cynikerna håller såklart inte med, och menar att det matematiskt sett är osannolikt att vår planet är den enda som huserar något liv i universum, men att det tack vare de enorma avstånd som finns i rymden är lika osannolikt att något liv från någon annan planet har varit här. Vi är därmed ensamma, på drift, isolerade, i ett kallt och likgiltigt universum.

 

Det skulle visa sig att i alla fall cynikerna hade misstagit sig. Vi var aldrig ensamma ens i vårt eget solsystem.

 

Torsdagen den första maj, 2053

Som kapten på rymdfärjan Unity var jag aldrig främmande för kritik – snarare tvärt om. Ryndfärjan hade varit det första steget för ett enat tåg ut emot rymden från mänsklighetens sida, kapprustningen från kalla kriget och tävlingen om att nå månen var långt borta. Mycket hade, trots alla pengar som satsats i projektet, gått snett på resan, och i princip allt – oavsett om det var logiskt eller inte, hade gått att koppla tillbaka till mig, vilket förvisso blir logiskt eftersom jag i förlängningen var ansvarig för hela Unity och dess besättning. Expeditionen var dock snart slut nu, men samtidigt som jag tog mina sista steg över planetens röda sand, steg som ska bestå så länge planeten finns, så stannade jag upp och såg ut över en horisont som präglades av en sakta sjunkande sol. Ljuset kastade långa skuggor från en närliggande bergskedja, och bergskedjan självt gavs en skarp kontur. Jag insåg plötsligt att jag hatade den här platsen av hela min själ, och ingenting kunde få mig att stanna kvar.

 

Ingenting utom mitt mätinstrument, som plötsligt pep till och väckte mig ur mina tankar. Jag hade kanske glömt att stänga av det efter min sista scanning. Medan jag sträckte mig, klumpigt i en stor rymddräkt, efter strömbrytaren noterade jag dock några minst sagt intressanta värden, vars make jag inte hade träffat på tidigare under expeditionen.

 

Radion sprakade till och vaknade sedan till liv. ”Kapten Eaton här, har funnit en sten på Mars yta med en tidigare inte upptäckt koncentration av kol. Vad gör? Kom.”

 

Bruset i örat tystnade och en evighetslång väntan började. Med tanke på de extrema avstånden som råder bara i vårt solsystem tar det närmare fem minuter att skicka ett radiomeddelande från Mars till Jorden, och vissa dagar längre än så, beroende på vilken tid på året det är. Svaret på mitt meddelande kom därför knappt tio minuter efter att jag hade skickat det.

 

”Provtagning rekommenderad, mängd minst ett halvt hektogram. Bra jobbat. Kom.”

 

Med hjälp av vad som bara kan beskrivas som en extremt avancerad, och mycket dyr grävskopa kapslade jag in stenen i en lufttät behållare, och tryckte därefter ännu en gång på kommunikationsknappen i bältet. ”Provtagning slutförd, expeditionen avslutad. Klart slut.”

 

Samtidigt som jag klev ombord på landningsfarkosten såg jag upp emot kvällsskyn som nu hade antagit nästan samma röda färg som planeten. Där uppe cirkulerade Unity, någonstans, och om en dryg halvtimme skulle jag vara ombord och på väg, inte bara hem, utan även ifrån detta helvete.

 

 

Fredagen den nittonde mars, 2060

Det hade tagit tre månader, fyra dagar, tolv timmar och sexton minuter för smittan att sprida sig runt hela jordklotet, enligt smittskyddsinstitutets beräkningar. Enligt deras beräkningar hade också 94% av världens befolkning smittats av viruset som Unity hade burit med sig tillbaka från sin expedition. NASA hade förvägrat allmänheten exakt vad det var de var infekterade med, och sa att de själva inte visste exakt, men att de arbetade på ett botemedel och ett vaccin.

 

Jag blev aldrig sjuk, som de flesta andra. Som genom ett ödets nyck, eller genom Guds beskydd – enligt många religiösa jag träffade var det troligen det senare – klarade jag mig helt symptomfritt från den smitta som hade drabbat nästan alla andra människor. Alla människor i min närhet hade väldigt snart efter utbrottet drabbats av de ödesdigra symptomen; till en början likt en vanlig influensa, med förkylning som första tecken. Därefter kom febern och yrseln, och med dem muskelsvagheten som alla tre gjorde att de flesta patienterna blev sängliggande bara några dagar efter första symptomen hade uppvisats. Sedan, avslutningsvis, kom döden, för de flesta ungefär sex eller sju dygn efter sjukdomsutbrottet. Läkarna jag talade med hade aldrig tidigare sett en så aggressiv inkubation av ett virus.

 

Protesterna mot NASA:s inkompetens, och mot Unity besättning och särskilt jag själv, var till en början extremt hårda. Vi fick gömmas undan, jag och alla mina besättningsmedlemmar, förutom min andrepilot som hade lynchats på öppen gata bara ett par dagar innan vi evakuerades. De förde oss till en anstalt mitt ute i Nevadaöknen där vi levde ett par månader, men till slut var det bara jag kvar, efter det att alla hade dött. Jag gjorde mitt bästa för att begrava de andra, och levde en tid på de ransoner som fanns på gömstället. Det gick dock inte att leva där för evigt, eftersom maten tillslut blev oätlig.

 

Iklädd förklädnad tog jag mig till den närmaste icke-övergivna staden, vilken var Las Vegas, och där kunde jag efter bara en kort tid göra mig bostad i ett av stadens många övergivna hotell. Runt omkring på gatorna fanns spår av det kaos som jag och mina medarbetare undvek genom att gömma oss, bilar stod parkerade överallt, många av dem med lik fortfarande sittandes bakom ratten, skräp och kroppar låg ömsom utspridda över betongen och skapade till en början en faslig stank. Några kvarter i utkanten av staden var dock fortfarande bebodda, och där hade man rensat upp ganska noggrant och därför var tillvaron där förhållandevis dräglig.

 

Det kan tyckas cyniskt att endast tala om alla mina medmänniskor likt stinkande skräp på gatorna, men en tid i den miljön gör det med sinnet. Man blir avtrubbad. Det fanns också en likgiltighet i Las Vegas som dels slog mig vid häpnad och dels kändes välkomnande. Efter ett tag slutade jag till och med förklä mig när jag gick ut. I Las Vegas fanns fortfarande det som utmärker mänskligheten från andra djur – synden. Hasardspel, berusning och sex fanns fortfarande för den som numera hade något att byta bort snarare än pengar. Därför valde jag att stanna i staden, civilisationen föll, men dekadensen bestod.

 

För en kort tid gick det att klara sig bra i Las Vegas, i varje fall om man höll sig till de stadigt bebodda delarna. Jag väcktes ständigt av skrik och pistolskott från plundrare nere på gatorna, de hade inte insett det jag tillslut hade förstått, läxan jag själv hade lärt mig efter allt lidande. Det var kanske mitt fel att viruset från Mars fördes hit, det var kanske jag som indirekt hade dömt nästan hela mänskligheten till döden. Trots det har jag i princip inga samvetskval. Universum har existerat i ungefär 14 miljarder år, Jorden i ungefär fyra och en halv, mänskligheten – beroende på hur man ser det – i ett par hundra tusen år och jag själv i snart trettiofem år. Vi är blott en fläck på den gigantiska himlakroppen, en parentes i sagan om alltet. Troligen har ingen annan märkt att vi är borta och ingen annan lär någonsin heller göra det.  Liksom alla människor hade enats i vårt gemensamma försök att kolonisera rymden hade jag levt för folket omkring mig, allt annat är fullständigt irrationellt. Vi finns här under en extremt kort tid, och det vore ytterst högmodigt av mig att försöka lämna något spår av min existens, ”vad gör det om hundra år när allting kommer kring?” Mänskligheten i sig var möjligen unik i sitt sätt att uttrycka sig, i sättet att forma ett samhälle kring sociala normer och värderingar, vilket lade en grund för hela vår existens. Nu har jag, likt Gud själv, rämnat allt, och intet finns kvar av verket.

 

Det blåste svårt uppe på hotellets tak, och jag huttrade, eftersom jag inte hade brytt mig om att klä mig särskilt väl innan jag gick upp. Det spelade inte någon roll längre. Jag tog ett par minuter och såg ut över staden som nu hade tappat all sin forna glans. Ett bilalarm tjöt i fjärran, men annars syntes inte ett tecken på liv så långt jag kunde se. Bara skräp, ruiner av en fallen civilisation.

 

Jag tog ett djupt andetag, ställde mig upp på kanten av taket och kastade mig ut.