”The happiest man who walks on this earth is the one who finds… true love.”

- Gary Oldman som Greve Dracula, 1992

Musiken dog långsamt bort och ersattes med nya toner. Stillsamma stämmor sjöng och tomma röster målade bilder med ord utan mening. Hans andetag var lugna och djupa. När en låt tog slut och innan nästa började var tystnaden evig. Den varade bara en halv sekund, men den kändes lång. Han låg på golvet med armarna i kors under huvudet. Mjuka gitarrstämmor spelade i mörker fyllde luften och slog sig ned som bläck på hans minne. En ensam lampa lyste i rummet. Som en döende fyr som letade efter ett sjunket skepp. Rök från en nyligen tänd cigarett gled genom luften och blev skuggor på väggen i lampans bleka sken.

 

Basljuden blev för höga och ett ilsket bankande hördes på väggen intill. Han suckade, tog cigaretten mellan ett par fingrar och reste sig. Den lediga handen knöt han till en näve för att ge svar på tal. Han mumlade svordomar för sig själv. Och så dödade han musiken och en plågsam tystnad blev påträngande intensiv. Fumlande fingrar tryckte lurar i öron och satte trasiga skor på trötta fötter. Det enda som hördes i den mörklagda korridoren var gummi mot linoleum steg för steg. Och så öppnandet och svängandet av dörren. Till sist kom smällen när den stängdes igen och det blev ekande tyst. En vindpust svepte förbi lägenhetsnumren och smälte sedan i elementens värme.

 

”Back to where it all began”, mumlade han med till musiken i stans nattsvarta svarthet och Hansi Kürsch skrek ut att natten kröp in och förändrade dem alla. Även han sjöng orden mot den molniga skyn. Någonstans tändes ett fönster och en skepnad syntes i kontrast mot ljuset, sedan blev det svart igen. Molnen förmörkade himlen och gjorde den helt svart. Fjäderlätt snö föll och blev glänsande vit evighet på marken. Hans steg var ojämna, det ena här det andra där. Ena stunden gick han i en rak linje mitt emellan husen och andra svepte han med handen längs ett skyltfönster, sedan fönstret på andra sidan. Skorna lämnade tydliga avtryck i den nyfallna snön. När solen gick upp skulle de bli ett av alla andra mönster som till slut skulle få snön att smälta och inte längre finnas.

 

Minnen kom alltid i svartvitt eller sepia. Inte för honom. Hans minnen var som gulnade, kaffefläckade och ibland spruckna fotografier som legat i ett bortglömt fotoalbum i ett förfallet hus någonstans. Hans far. Och hans mor. De skrek och de vrålade och han gömde sig i mörkret. Bara flickor grät så den lilla pojken han var då höll kinderna torra. Och på ett av de spruckna fotografierna fanns hans sista minnen av den man han kallat pappa. Och efter det var livet aldrig helt igen. Men pojken växte ändå och blev till… natten…

 

”Hold me now, and stay forever”, ord som han aldrig känt. Ord som han aldrig skulle få veta. ”Till the stars come crashing down!” Det var frihet. Att få sjunga utan att någon brydde sig. Drömmar hade alla haft om att stå på scenen, men han var fri när centrum var hans arena. Kanske lät han hemskt. Kanske fick hans sångröst folk att vilja köra huvudet genom väggen, men när natten ropade måste han svara. Han hade inte på sig mer än en tunn höstjacka på t-shirten och ett par svarta mjukisbyxor. Och så skorna på fötterna. Men minusgraderna var få och kölden satt inte så djupt i stadens rötter ännu. Världen skulle ta slut. Det visste han. Det var förestående. Och han visste att han inte gjort något för att förbereda sig för efterlivet. Han hade nog inte levt livet enligt föreskrifter och han var inte älskad av många, om någon alls. Men han gjorde det som gjorde honom till honom.

 

Vattnet hade inte frusit än. Det skvalpade så stilla i all tysthet, alla ljud dolda av musiken. Han ställde sig lutad mot broräcket och nynnade med en sakta melodi som lät som en solnedgång. Som om det var vinden kände han någonting på axeln. Med ena ögat uppspärrat tittade han bakom sig. Där fanns ingen. Men vinden svepte hans andra axel också och bakom den stod en flinande karl. Han hade sett honom ett par gånger förut. Han hade inget hem. Annat än gatan.

 

Karln saknade flera tänder och utrymmet lyste svart i hans flinande käft. Handen på axeln saknade långfinger. På huvudet satt en mössa som en gång i tiden varit röd. Nu hade den antagit en brun nyans. Hans olivgröna jacka skulle se ut som om den kom från arméns överskottslager, men det var nog snarare något som någon gammal grungemästare kunnat bära. Skägget var ojämnt och grånande tussar stack ut under mössan. Han stack ut tungan mellan de få tänderna och de mörkgröna ögonen blev till smala springor. Hans ansikte rynkades kraftigt när han flinade ännu bredare. ”Kom”, sade han, ”kom å tittahh.”

 

Den hemlöse karln vände sig om gick, han viftade med handen för att säga ’kom och titta nu då’. Han stirrade efter den hemlöse, som gick med en vaggande stil, lite lutad på högra benet, som om det vänstra var en aning längre. Mannen försvann in mellan två hus, i en helt svart liten gränd. Det var bara att följa efter, och efter ett par sekunders tvekan ledde kvicka steg honom in i mörkret. Gränden stank av piss. Bara piss. Han såg inte karln någonstans, och i jakten på honom snubblade han över sopor och trampade på en död katt. Han kände hur den mosades under hans tyngd och hörde några ben krasa på insidan. En gatulampa sken orange i en smal springa en bit bort och han stegade dit. Han kom ut på andra sidan och såg den hemlöse karln kasta småsten på ett skyltfönster medan han fnittrade som en skolflicka.

 

Han insåg att stenarna snart skulle bli större och fattade att han måste hindra galningen. Vid hans fötter låg några stenar. Karlns förråd, utan tvekan. Hårda fingrar grep om ett iskallt stenklot, som om det var ett kranium. Han svingade armen bakom sig och hivade iväg stenen som for genom luften. Den träffade karln, men han var fönstret. Musiken bedövades av det ögonblickliga tjutandet från butikens larm och miljoner glasskivor skar nattluften. Insikten om vad som hänt kom flera sekunder senare och hjärtat värkte till. En klump satte sig i halsgropen. Satte sig och satt fast i halsgropen. Förtvivlade släpade han fötterna i snön för att dölja spåren, men skyndade sig bort till gränden igen för att söka skydd i mörkret.

 

Och minnena var som tårar bakom hans ögon som aldrig skulle bli fria. Var han än var så hade han tårar av silver som han inte kunde gråta. Minnen… rosslande andetag. En själ befriad från sitt köttfängelse. En grå himmel för hans mammas själ att fly till. Där skulle hon bli lycklig i alla fall, även om han fick stanna kvar. Hon var inte död. Hon älskade honom, och han älskade henne. Hans pappa också. Men de tog aldrig del av hans liv. Fotografierna rostade och vittrade och blev damm i ögonen. Sedan dog de. Fanns inte.

 

Poliser rörde sig i området. Det var bara att försöka se oskyldig ut och gå längs sidan av gatan. Titta i marken. Se hur snöflingor lägger sig och blir en del av allt. Någonstans, långt bort, hördes kyrkklockorna. De hördes över musiken. Klangen bultade i hans hjärna och fick skallen att värka. Stegen blev snabbare och andetagen tyngre. In i kyrkan såg han den hemlöse springa, skrattandes. Hans fingrar trevade längs de kalla, grå och namnlösa stenarna när han skyndade efter karln in i Guds hus.

 

Det ekade av tystnad i kyrkan när musiken slocknade. Det var helt mörkt. Snöfallet utanför hade ökat och ingen måne sken in genom de vackra fönstren. Bänkraderna var tomma och inte en själ stod att finna i hela kyrkan. Förutom den hemlöse. Han hade sina stenar och kastade dem på Jesus, som hängde på sitt eviga kors ovanför altaret.

 

Med sten i hand siktade han än en gång på den hemlöse. Kyrkoluften bröts av stenen som for genom karln och träffade snett på Kristus, frälsaren. Sten efter sten insåg han att det var han som kastade stenarna. Inte den hemlöse karln. Det var hans hand som saknade ett finger. Hans käke skakade och ilskan sken ur hans röda ögon nu. Knogarna vitnade när han kramade varje sten innan den for mot Jesus på korset.

 

Det smällde till och ansiktes trycktes mot golvet. Det gjorde ont i hela skallen. Han hölls ner med en väldig kraft. ”Kom”, sade han till polismannen som höll honom, ”kom å tittahh.” Poliserna började ringa in honom. Det ryckte i hans ögon och han flinade. ”Kom”, sade han, ”kom å tittahh.” Och musiken hade tystnat och dött. Tystnaden spred sig i natten. Och allt som hördes var den hemlöse i honom. ”Kom”, sade han, ”kom å tittahh.”

 

Kom. Kom och titta.