Elvira börjar känna av värken i ryggen igen.

Hon vet att den alltid kommer när hon städar. Vet att hon använder kroppen fel, böjer den, sliter och tar i tills det som ska göras har blivit gjort.

 

Nu är det hur som helst snart klart. Hon svabbar av det sista  i farstun. Den gamla korkmattan håller än även om den börjat lossa i kanterna. Kalldraget får henne att avsluta tidigare än hon annars brukar.

Så tar hon spannen med skurvattnet, öppnar dörren och går med sammanbitna steg bakom knuten och häller ut innehållet. Som hon alltid gjort. Vinter som sommar.

 

Skurborsten och trasan tar hon med sej på vägen in. Går till köks-kranen  och låter det iskalla vattnet flöda över trasan. Vrider så ur den med en grimasch. Vattnet är verkligen kallt.

Tittar på sina rödsvullna händer, jo, dom har fått tåla en del och det syns.

Borde nog ta på lite av spensalvan, tänker hon medan hon lägger skurtrasan över hinken och ställer tillbaks i städskrubben.

 

Där blir hon ståendes en stund och betraktar hyllorna och resultatet av dagens verk. Trasor och handdukar ligger i prydliga högar, strukna och tvättade. Det luktar såpa och renlighet. Ingen ska kunna komma och säga att hon, Elvira var annat än en redbar och duktig kvinna.

 

Så går hon in till salen. Det är kallare än i farstun; det är november och värmen i väggarna är borta för iår.

Hon stänger dörren in till köket, den goda värmen får inte förslösas.

 

Huttrande tar hon sig fram till ek-skåpet. Hon har visserligen redan tittat igenom linnedukarna, servetterna och serviserna, men det ger henne en sådan glädje att hon bara måste göra det en enda gång till.

 

Det råder ordning och reda på hyllorna. Dukar till höger, servetterna strax intill. Fin-servisen med  den smala guldkanten lyser, nydiskad och klar. Inget är kantstött, ja, såskoppen visserligen, men Elvira har vänt den med den hela sidan utåt så det syns inte.

 

Så drar hon ut lådan med silverbesticken. Dom  är nyputsade så det skiner. Elvira tar upp tårtspaden - hon kan nästan se sitt eget ansikte i blänket. Hon lägger tillbaka allt på plats och drar igen lådan.

 

Kristallglasen står på rad.

 

Så, då var det färdigt och klart. Hon stänger dörrarna och vrider om mässingsnyckeln som hon lägger i kristallskålen som står ovanpå skåpet.

 

Nu ser hon sig runt medan hon försöker få lite värme i sina rödkalla händer.

 

Den nymanglade linneduken ligger på salsbordet med tydliga, vassa vikningar i parallella riktningar. Silverskålen

står placerad i centrum. Stolarna med dom broderade dynorna är placerade sida vid sida - inte för nära, inte för långt ifrån. Allt ser välordnat ut.

 

Elvira vänder blicken till väggen bakom. Där tronar pendylen i mitten. Vid sidan om sitter de ovala fotografierna av mor och far, exakt placerade i höjd och bredd. Hon betraktar dom en stund. Så overkliga och ändå så nära.

 

Blicken går till fönstren och dom nystrukna gardinerna. Dom hänger exakt på plats, sida vid sida.

 

Hon går till dörren, öppnar den och står en stund. Allt ser bra ut. Hon stänger dörren.

 

Tillbaka i köket går hon metodiskt igenom alla skåp, lådor och hyllor.

Allt ligger där det ska. Rent och prydligt.

 

Vedspisen är skurad och ny-infettad. Låren fylld med torr ved. Späntade stickor ligger främst. Tändstickorna på spiselhällen.

 

Kopparkastrullerna glänser intill.

 

Köksbordet är dukat med kaffekoppar och kakor av alla de slag. Sockerskålen i silver är framtagen liksom gräddsnipan. Duken är nymanglad och de broderade prästkragarna lyser som solar, trots novembermörkret.

 

Hon hade noga räknat ut hur många hon skulle duka för.

 

Det var inte så svårt att räkna ut. Grannarna, Alvi och Erik var självklara. Prästen Olsgård och hans fåniga fru.

Klockaren Arvid - dom hade varit fäst-folk en gång i tiden. Diakonissan  Alfredsson borde vara självskriven, men Elvira var inte så säker på det. Nåja, det fick bli som det blir.

 

Sex kuvert blev det. Fler kunde hon inte komma på.

 

Nu går hon runt bordet för att rätta till; en kaka som ligger en aning längre bort från dom andra, servetterna som vikts och lagts på rad får en duvning, och kaffe-skedar som inte pekar exakt åt samma håll får en rättelse.

 

Så går hon två steg bakåt. Såja, nu ser allt bra ut.

 

Elvira går nu upp på andra våningen. Först går hon in till Axels rum.

Han ligger fortfarande kvar, lugn och fridfull. Kanske lite blekare än igår, men ändå fin.

 

Hon ser sej omkring. Axel var ingen ordningsmänniska, i alla fall inte inomhus. Det hade hon fått åtgärda.

Nu ligger inget och skräpar längre. Kläderna är tvättade och noga ihop-vikta i garderoben.

Fönstret är tvättat och nya gardiner upp-satta. Blommiga och skira. Hans förra var tunga och bruna och

han höll dom alltid fördragna.

 

- Här ska bara sovas, brukade han säga när Elvira någon gång förde frågan på tal.

 

Det hade tagit henne en hel dag att arbeta sig igenom all bråte i Axels rum. Till en början  kände hon motvilja, men allteftersom väcktes nyfikenheten inom henne till livs.

 

Kanske hade hon inte känt Axel alls?

 

Hon hittade tidskrifter av alla de slag; National Geografics, Scientologernas tidning, Vaktposten bland annat.

Alla var väl använda. Han pratade aldrig med henne om någonting annat än vår- och höst-plöjning, inseminering och kalvningar.

 

Elvira hade blivit sittande en god stund medan hon gick igenom tidningarna. Pygméer i Afrika, barnuppfostran inom scientologin, Guds straff till alla som inte tillhörde en religion m.m.

Allt flimrade förbi. Elvira kände sej smått illamående. Vad behöver man allt detta till?

 

Så hade hon tagit sej samman, samlat ihop alla tidskrifter, buntat ihop dom och lagt in dom i garderoben.

Längst in.

 

Och genast satt igång med att sopa och feja.

 

 

*

 

 

Det svåraste av allt hade varit att få Axel ombytt och ren. Han brydde sej aldrig om sitt yttre, Elvira mindes alla de kamper hon  måst ta för att få honom ner i zink-baljan i köket. Två gånger om året var väl inte att begära för mycket?

 

Axel hade alltid svurit och grymtat men till slut accepterat sitt öde och låtit henne gå upp på andra våningen medan han  lögade sig. Märkvärdigt nog tog det alltid lång tid innan han var färdig och vrålade upp i trapphuset

- Var är maten? Jag är hungrig.

 

*

 

 

Elvira hade fått uppanamma sina allra starkaste krafter för att få av honom kläderna. Det stank av ladugård och gödsel, trots att dom för länge sedan gjort sej av med kor och grisar. Det var inte lönsamt längre, skogen blev deras räddning. Men Axel höll ändå gärna till i ladugården, mockade och röjde. Elvira lät honom hållas.

 

Under de många lagren av kläder hade en senig, näst intill utmärglad människa trätt fram. Elvira hade vänt bort blicken för en stund, det här var inte vad hon ville se. Axel var stark, han hade aldrig tvekat på målet, alltid på språng, alltid okuvlig.

 

Så fick hon sitta och tvätta honom, från topp till tå. Han hade en skäggstubb som man bara inte kunde låta vara, så Elvira hade efter långt letande hittat hans rak-don, löddrat upp tvålen och låtit kniven gå.

 

Med mycken möda hade hon så fått på honom den enda vita skjorta han ägt i sitt liv. Den var naturligtvis inte använd. Kostymen från hans konfirmation passade förvånande nog, den var gammal, men hel och ren.

 

Elvira letade länge efter en slips eller en fluga och hittade till slut en vit fluga. Hennes tankar gick direkt till begravning. Ja, ja, så får det bli. Hon fick flugan på plats, hittade kammen och lät den gå genom dom glesnande stråna på hans huvud.

 

- Så, Axel. Nu är du fin, hade hon sagt högt och stolt.

 

- Nu kan du gå.

 

Så hade hon städat upp efter sig, tvättat rakdonen som hon sedan placerade på byrån, stängt dörren och gått in till sej. Natten hade varit orolig.

 

 

*

 

Nu går hon in till sitt rum. Där är allt ordnat och förberett. Hon tar med sej det nystrukna nattlinnet och låter blicken vandra över de få ägodelar hon har.

 

Sekretären är fin, den fick hon av Arvid. Liten och nätt med många lådor och fack. Hon har alltid skött om den, oljat in den minst en gång om året. Nu skiner den som solen.

 

Hon kan knappt minnas varför Arvid gav henne den. Eller så vill hon inte. Det hände strax efter det att förlovningen bröts. Arvids mamma hade haft andra planer för sin ende son och han var inte stark nog att stå emot. Elvira hade gråtit ensam i sin kammare i flera dagar. Hon hade inget att komma med i jämförelse med den brud som bara ett halvår senare vandrade upp till Altaret med hennes Arvid.

 

Tiden hade gått och Elvira hade funnit sej i sitt öde.

 

Nu ser hon symaskinen, en gammal Singer som hon ärvt efter sin mamma. Den hade alltid fungerat och hon låter sin hand sakta gå över den svankiga ryggen.

 

Mycket mer var det inte. Några broscher och ett guldhalsband ligger i en skål på sekretären.

Sängen är omsorgsfullt bäddad med det virkade överkastet noggrant utbrett.

 

Elvira drar efter andan och går ner igen.

 

Väl nere i köket blir hon sittande med nattlinnet i sitt knä.

Så var det fullbordat. Inget mer att göra.

 

Åren hade trots all sin tristess vandrat på. Utan att be om lov. Elvira hade följt med. Gjort vad som förväntats av henne, ja, säkert mer än så.

 

Föräldrarna hade gått bort för länge sedan. Kvar blev hon och Arvid. Gården skulle skötas, djuren matas, maten lagas - som alltid.

Elvira tänker en stund på sin bror. Han hade varit rysligt grann som ung, omsvärmad av traktens alla flickor.

Men så hade han ju sitt svårmod, sina grubblerier som ibland kunde ta överhanden.

Då kunde han ge sej iväg med en lite ryggsäck och trava långt ut i skogen. Ibland kunde han vara borta flera dygn.

 

Efter det att föräldrarna var borta hade Elvira alltid känt oro och obehag när han hade gett sig iväg. Man kunde aldrig veta med honom, han hade sin egen värld som han aldrig delade med någon annan. I alla fall inte som hon visste.

 

Nåväl. Nu är han i alla fall på sin längsta resa någonsin, tänker Elvira och går mot dörren.

 

Hon får plötsligt bråttom.

 

Hon tar sina gamla gummistövlar, ryser lite av kylan i dom, kränger på sej sin kappa och tar med varsamma händer sitt nattlinne i handen. Så går hon  utan att se sej om. Utan att ens låsa.

 

Vägen ner mot sjön är hal men hon håller sej noga längs ena kanten där snön fortfarande är mjuk.

Det är sen kväll och mörkret omsluter henne men hon kan den här stigen utan och innan.

 

Väl nere vid bryggan tar hon ett djupt andetag. Isen har lagt sej men bara en knapp meter ut.

 

 

Hon tar av sej kappan, viker ihop den noggrant och lägger den vid bryggans början. Stövlarna ställer hon i en rak linje bredvid. Klänningen krånglar en aning när den ska av, men så lossar den och hon viker med darrande, iskalla händer ihop den och lägger den fint uppe på kappan.

 

Nu låter hon nattlinnet glida över sin skakande kropp. Det är ett vackert nattlinne, vitt som snö med utsökta brodyrer i både halsen och vid ärmarna. Hon har inte använt det särskilt ofta, hon hade alltid tyckt att det var för fint och skulle sparas till ett särskilt tillfälle. Nu hade det kommit.

 

Elvira går nu ut på den flata sten som hon alltid använder när trasmattorna ska tvättas. Hon vet att det är grunt på ena sidan. Så tar hon ur sina hårnålar, lägger dom på stenen, tar ett bestämt kliv ner i vattnet, ryser vid första kontakten men hämtar andan och går så sakta men säkert ut i det svarta vattnet. Nattlinnet lägger sej till en början vid ytan, som ville det inte följa med ner i djupet, men efter en stund tyngs det av vattnet och följer sakta med Elvira neråt, neråt.

 

Hennes vita hår glimrar en stund på vattenytan, sen blir det alldeles tyst.