Jag slängde en snabb blick ut i korridoren. Tyst och öde.
Jag greppade första bästa föremål jag kunde få tag i från lägenheten innan jag tog ett steg ut i korridoren.
Ett paraply. Bättre än ingenting tänkte jag samtidigt som jag började småspringa nerför korridoren.
Mina kompanjoner följde strax därefter men de verkade ha svårt att hänga med i mitt tempo så jag saktade in en aning.
Mina tankar flög vidare till alla dåliga zombiefilmer jag sett och som jag aldrig brytt mig om att analysera särskilt noga.
Eller den där länken som min polare skickade till mig härom veckan. "How to survive a zombie apocalypse".
Tyvärr hade jag bara skummat igenom sidan. Jag kom ihåg att eldkastare var ett vapen att föredra men av någon anledning kändes det mindre troligt att emobruden ägde en.
Plötsligt kände jag hur något slet tag i mig och jag rycktes snabbt tillbaka till verkligheten.
Emobruden höll ett hårt tag om min arm.
-Lyssna!
Jag spetsade mina öron och kunde höra ett hasande ljud runt hörnet längst ner i korridoren.
Fönstret som ledde ut till brandstegen var bara ett fåtal meter längre ner i korridoren, inom synhåll från där vi nu stod.
-Ni öppnar fönstret, jag uppehåller zombien, sa jag och blev smått förvånad av hur självsäker jag lät.
Jag höjde upp mitt tillhygge och jag kände hur min självsäkerhet snabbt sjönk igen då jag slängde ett öga på paraplyet som såg högst instabilt ut.
-Redo? Emobruden stod beredd att springa mot fönstret.
Lisette muttrade fram något ohörbart och såg mest trött och rädd ut.
-Redo! Ropade jag samtigt som jag tog ett språng runt hörnet.
Vad jag inte riktigt var beredd på var att zombien skulle befinna sig ungefär en meter ifrån mig då jag kom runt hörnet.
- Aaaahh! Av ren reflex svingade jag paraplyet som träffade det odöda offret mitt i huvudet.
Inte mycket hände. Zombien såg ungefär så förvånad ut som en zombie kan göra.
Jag svalde snabbt, accepterade nederlaget och försökte använda paraplyet som ett spjut istället.
En lång blodstråle flög genom korridoren och missade Lisette med en decimeter.
Lisette svimmade av.
Zombien låg nu och ryckte med smått spastiska rörelser på korridorsgolvet. Ett paraply i ögat och en stor blodpöl runt sig.
Jag försökte komma på något fyndigt att säga innan jag tryckte in paraplyet i det andra ögat för att avsluta zombiens spasmer, jag kom inte på något.
- Vi måste hitta hjälp men vi kan inte släpa på tantskrället hela dagen. Sa jag samtidigt som jag gick bort mot det nu öppna fönstret.
- Stanna här med Lisette medan jag försöker hitta något säkrare ställe.
Jag vet inte vart mitt plötsliga mod kom ifrån men jag gillade det.
Emobruden började släpa Lisette tillbaka mot lägenheten och jag tog det första steget ut genom fönstret.
Jag kastade en snabb blick ut över gatan nedanför mig. Den verkade helt öde bortsett från en katt som sprang in i en gränd en bit bort.
Jag började med snabba steg ta mig nerför brandstegen.
Utan problem tog jag mig ner till andra våningen. Bara en liten bit till tänkte jag.
Ljudet av ett fönster som krossades hördes plötsligt från sidan.
Jag ryckte häftigt till, tog ett steg åt motsatt håll och kände hur jag började falla.
Paraplyet fälldes ut och jag kände mig lite som Mary Poppins i en zombieapokalyps.
Sedan slog jag i marken.