2030 Eva och Adam.

Färgerna blinkade, skiftades och förgyllde dansgolvet medan elektronisk diskomusik trängde sig in genom väggarna. Eva var inte som alla andra tjejer tänkte Adam för sig självt. Hon var inte som de tjejerna som skämde ut sig med vilda danser och för mycket alkohol i kroppen. Hon var lugn, självsäker och stark.

-          Hej, sa Adam och satte sig bredvid Eva.

Adam var inte som alla andra killar tänkte Eva för sig självt. Alla andra är så mesiga och dansar pinsamt på dansgolvet, super sig fulla som grisar och skämmer ut sig i hopp om att få ett ligg för natten. Nej, Adam såg självsäker och modig ut.

-          Hej, sa Eva och tittade på Adam.

Eva och Adam var inte som alla andra som flirtade. Både var ovana när det gällde att flirta men båda hade annars starka personligheter. Eva ville säga någonting, hon vet att hon kunde. Men istället låtsades hon som om hon njöt av den dåliga musiken genom att skaka nacken i takt till basens eländiga slinga. Men Adam hade en för aktiv personlighet, han kände sig tvungen att säga något.

-          Så du gillar sån här musik på riktigt? Frågade Adam.

-          Nej! Verkligen inte, svarade hon.

-          Aha, jag tänkte eftersom du verkade njuta av musiken.

-          Vad sa du? Frågade hon på grund av basens eländiga slinga som var i vägen.

-          Du verkade njuta av musiken, sa Adam med en högre röst.

-          Äh, nej. Det är bara att jag inte hade något bättre för mig att göra, sa hon.

-          Men prata med mig då, sa Adam och ställde sig upp.

Eva var smickrad. Hon ställde sig upp och följde med honom ut. De pratade om allting mellan himmel och jord och insåg hur mycket de hade gemensamt. Det var den natten. Då fullmånen och de ytterst få stjärnor som hade placerats med omsorg på natthimmeln gav en gudomlig glans över gatorna. Främst av allt en gudomlig och oemotståndlig glans på Evas ansikte som fick henne att se ut som en vacker prinsessa. Hennes strålande guldblonda hår fick månen och stjärnorna att framstå som ficklampor i jämförelse. Det var den natten. Då det gröna gräset var så mjukt och silkeslent att det kändes som att gå på molnen. Men i jämförelse med Adams vackra och mjuka feminina hy så kändes gräset bara som ett falskt tyg man köpt på svarta marknaden. Det var den natten. Då de kysste varandra för första gången.

 

2037 Nutid

-          Älskling! Mår du bra? Frågade Adam.

-          Ja… förutom att jag nyss dödade min pappa, svarade Eva.

-          Det var inte din pappa. Kom ihåg det. Det var inte han.

-          Så de vaknade här trots allt, sa Eva.

-          Det verkar så, svarade Simon dystert.

De alla stod och tittade på väggarna som hade målats om av hjärnfragment och hagelgevärskrut.

-          Det betyder, att vi är körda.

-          Nej. Det betyder det inte alls. Vi har fyllt huset med vapen, allt vi behöver göra är att hålla ihop.

Lättare sagt än gjort tänkte alla. Jädra värdelösa vaccin tänkte Eva. Simon tog tag i Evas axlar och drog henne bort från toaletten. Eva var i chock. Hon som alltid var så säker och stark var plötsligt i chock.

-          Det är tur att mamma aldrig behövde bli sån, sa Simon.

-          Sen när var det tur att behöva dö i förtid, frågade Eva dystert.

-          Sen i år, svarade han.

-          Snarare sen 2009.

-          Så du tror blint på att det är vaccinet? Frågade han.

-          Ja? Vadå? Tror inte du det?! Ingen av oss här i huset har vaccinerat sig. Ingen av oss har dött för att sedan vakna upp som djävulska monster.

-          Det är sant… men det känns ändå så otänkbart att ett vaccin gjorde det.

-          Det sa jag inte, jag sa att det var vaccinets fel. Antagligen gjorde vaccinet att man blev svagare mot något, eller lättare kunde få i sig något. Och detta något, flöt runt i blodet upp till hjärnan och gjorde dem till det de är.

-          Till zombies, sa han.

-          Det vet du inte.

-          Men Eva… har du sett dem? Som tagna ur varje zombiefilm.

 

2033 Världen

IL YA DES ZOMBIES! PARTOUT! ZOMBIES PARTOUT!

Nyheterna har aldrig varit så heta som nu. Frankrike, Kina, Ryssland och Afrika har invaderats av något som median vill kalla för zombies.  För någon månad sedan så föll drygt 60-70 procent av befolkning. Det fanns ingenting som läkarna kunde göra för att motverka detta. Det var hemskt, det började med en skyhög feber som ledde till att alla blev förlamade i nedre kroppsdelen och resten av kroppen domnade. Några timmar senare så kändes det som om hela världen somnade. De hamnade i koma, sen så slocknade hjärtat allt eftersom. Sjukhusen var stängda, alla som jobbade där hade hamnat i koma. Så Simon och Eva fick sitta hemma och känna efter deras pappas hjärtslag, som i slutändan slocknade. Men nu en månad senare, så säger median att de som fallit ihop har vaknat i stora länder som Frankrike, Kina, Ryssland och Afrika. Simon blev lite nervös, han gick ut till trädgården för att se om hans pappa vaknat ur graven, men det hade han inte.

Det var snabba besked som var tvungna att tas och det fanns ingen talan om saken. Dessa sega varelser som förde groteska ljud var endast ute efter att äta upp andra människor. För varje människa de lyckades bita, så skapades det en ny zombieliknande varelse efter tjugofyra timmar. De viktiga människorna som fanns kvar hade inget annat val än att trycka på de magiska knapparna och släppa iväg atombomber mot flera länder. Först försökte median tysta ner det men när man väl insåg att det hade skett samma sak i USA också hade de inget val än att spränga sig själva.  Endast fyrahundratusen människor var vakna och friska i Sverige och tvåhundratusen i Australien.

-          … Vad är det som händer, frågade Simon.

-          Mänsklighetens dagar räknas, svarade Eva.

Det kunde varit vilka länder som helst. Men i det här livet så var det endast Sverige och Australien som klarade sig. Inga zombies har vaknat än och allting är fridfullt.

 

Tre månader senare vaknade dem i Australien. Samma dag så släppte Australien bomber på sig själva och meddelade Sverige att skjuta iväg bomber om vi hade några. Sverige hade bara tre bomber kvar, de sköt iväg en bomb och det var det sista vi hörde från Australien. Om alla människoätande rovdjur mördades eller inte är oklart och för tillfället så var det inte väsentligt.

-          Jag måste gå till Maria, sa Simon.

-          Be henne komma hit istället, så ringer jag Adam. Det är ingen idé att vi är själva hemma nu.

-          Okej, smart.