2034 Adam

Ett bilalarm tjöt för döva öron över staden, och gatlamporna blinkade i otakt, vilket Adam tolkade som att strömmen höll på att försvinna igen. Paniken som hade slagit landet, trots att ingen här ännu hade insjuknat, var värre än någon tidigare hade skådat. Adam hade själv sett tidigare fullt rationella människor bete sig på helt irrationella vis. Han hade sett folk ta livet av sig från stadens hustak. Han hade sett folk plundra ohämmat från butiker och varandra, som i ett desperat försök att berika sig i livets kanske sista dag. Mantrat verkade vara ”den som har mest prylar när man dör vinner” och alla han såg runtomkring sig tävlade.

För sin egen del hade han aldrig försökt att ta del av masshysterin och hade istället fokuserat på att försvara det som var hans och hennes. Huset som han befann sig i just nu var säkert barrikaderat från både fram- och baksidan. Ingen skulle kunna ta sig in för att stjäla, och om någon mot förmodan lyckades ta sig in hade de troligen aldrig lyckats ta sig ut med någonting som var deras och livhanken i behåll.

Staten hade osedvanligt fort reagerat på katastrofen och deklarerat undantagstillstånd i hela landet. De stängde gränserna både in och ut från Sverige och uppmanade polisen att utnyttja det våldsmonopol de hade enligt lagen, och för en kort tid fungerade den ökade polisbemanningen och den konstanta patrulleringen på gatorna till dess att plundrarna insåg att de var fler än poliserna och helt sonika fortsatte att plundra bäst de ville. Staten svarade med att sätta in försvaret och hemvärnet, men dessa insåg fort att det var långt mer lukrativt att plundra som alla andra, lönen som staten betalade ut i from av proviant och andra förnödenheter var ganska sparsam, och man kunde för det mesta stjäla till sig det mesta.

Mat var det enda Adam kunde med att stjäla, det fanns i princip inget annat sätt att få tag på föda. På taket där de bodde fanns ett litet växthus där Eva odlade grönsaker, men det var knepigt att skaffa vatten som man kunde avvara och grönsakerna växte långsamt.

”Det är rofyllt att odla dem”, hade hon svarat när Simon först ifrågasatte växthusets existens, och det faktum att de måste dela sitt friska dricksvatten med ett gäng tomater och gurkor. ”Och vi kommer att behöva mat förr eller senare. Du kommer att tacka mig då.”

Adam log när han tänkte tillbaks till den stunden och mindes hur Simon hade öppnat munnen för att argumentera emot Eva, men hans syster hade tystat honom med blicken, som alltid, och han hade gett sig. Maria hade aldrig invänt mot Evas växthus, och Adam hade skämtsamt döpt det till Eden. Det var den sista fridfulla platsen som han kunde se från taket, allt annat badade i dekadens och förstörelse. Det fanns stunder, särskilt på nätterna, efter att Eva hade somnat, som han låg vaken och funderade på varför de egentligen fortfarande kämpade för livet. Varenda dag de fortsatte att tillbringa i den här världen var en kamp för överlevnad. Det var längesedan de hade hört något från utlandet, han kunde omöjligen veta hur det såg ut i länder där det hade brutit ut. Trots detta, trots känslan av att han alltid behövde vaka över sitt eget och sina vänners liv under varje minut de spenderade här, så trodde han ändå att det fanns ett slut. Han kände inom sig att det skulle komma en dag då han och de andra kunde börja återbygga ett samhälle runt sig, och han skulle inte ge sig, även om den dagen kändes oändligt långt borta varje kväll, då de sista strålarna från solen slukades av den kommande natten.