2037 Simon

 

Dörrklockan ringde igen. Simon fann sig inte i situationen, han förstod först inte det oerhörda i att någon faktiskt ringde på deras dörr. Han hade självklart hört ljudet innan, men aldrig riktigt lyssnat på det på samma vis som han gjorde nu. Simon förundrades över att han inte hade noterat och riktigt lyssnat på ljudet förr. Ljudet var skrällt och störande, nästan skrämmande och vidrigt på samma gång. Det slog honom att många ljud han förr hade varit van vid, som aldrig hade stuckit ut från bakgrunden, numera ofta fick honom att rycka till eller rysa. Överlevnadsinstinkt, intalade han sig själv.

 

Tre tunga, snabba bultanden ekade genom hallen, och Simon vaknade till liv igen, men hann inte mer än att tänka tanken att han skulle öppna dörren innan Maria hade knuffat honom ur vägen, kastat sig fram genom hallen och snabbt låst upp dörren. Den slogs upp på vid glänt och en man kastade sig in i hallen. Maria slog igen dörren, men Simon var övertygad om att mannen var infekterad, han var svettig, smutsig och nästan täckt av halvlevrat, brunt blod. Simon kastade sig över mannen och höll fast honom mot golvet i ett järngrepp. När mannen skrek, inte på samma otydliga, gurglande sätt som de infekterade skrek, utan på ett isande kallt, men klart och tydligt sätt, insåg Simon sitt misstag och släppte honom. Mannen kravlade sig upp till sittandes, mot väggen, och masserade sina ömma leder.

 

”Förlåt”, började Simon, samtidigt som Maria låste alla lås på dörren. ”Jag trodde…”

 

”Ingen fara”, svarade mannen, ”Tack för att ni öppnade tillslut.”

 

De tre presenterade sig, och Maria ledde Christian till toaletten, där hon visade honom systemet de använde sig av med den gamla badbaljan och det återanvända vattnet. Simon satt kvar nere i köket, och såg inte road ut när Maria kom tillbaka.

 

”Var gjorde du av honom?” frågade han vresigt.

 

”Han tvättar sig”, svarade hon med en lugn min. ”Och du behöver inte vara sur.”

 

”Vi kan inte ta in någon mer.”

 

”Jag vet, maten räcker knappt till oss fyra.“

 

”Var är Adam och Eva?”

 

Simon fann både Adam och Eva på taket, Eva arbetade som vanligt inne i Eden, som om alla deras bekymmer skulle lösa sig bara deras grönsaker ville växa ordentligt, och Adam satt och tittade ut mot horisonten vid takets kant.

 

”Vi har ett bekymmer”, sa Simon till Adams ryggtavla.

 

”Jag vet. Jag såg honom på väg in, och jag hörde tumultet.”

 

”Så, vad ska vi göra?”

 

”Enkelt. Vi pratar med honom, har han något att erbjuda oss för att han får uppehålla sig här ett tag så får han stanna, annars motar vi ut honom på gatan igen, och så får han klara sig bäst han kan. Precis som vi alla andra.”