2037 Nutid

Vindarna viskar något man aldrig tidigare hört medan blommorna gungar i motvind, ingenting är som det brukade vara. Man vet att naturen är missnöjd, man vet att gud är förbannad över situationen. Men naturen har ingen talan egentligen, den borde inte vara missnöjd. För inga bilar åker längre, inga fabriker släpper ut giftiga gaser och ingen förorenar naturen längre. Tysthetens skrik återskallas bland de asfalterade vägarna och gränderna. Det här är ingen film, det här har inga specifika klyschiga mörka gränder, här är alla gränder minst lika mörka. Här finns det inget vackert längre, det brukade vara så vackert. Vi minns det. Himmeln tittar ned med en suckande blick över vad som en gång i tiden brukade vara fagert men solen lyser minst lika starkt och hoppfullt.  Bortsett från det så är det mörkt, svart, dunkelt, skuggigt och avskärmat. Men ett hus lyser dock i Sundsvall, ett hus har fortfarande lite liv i sig. Det är ett stort, stabilt och brunt hus som vid första ögonkastet kan verka som ett mysigt, vackert, varmt och familjärt hus. Det är familjen Lindströms hus. Men inne i huset verkar det inte vara så familjärt som man kan förvänta sig.

Man hör groteska ljud och massiva, bastanta steg som tar sig upp från trätrapporna. För varje trappsteg mannen tar så hör man hur han närmar sig det rinnande vattnet och en tjej som sjunger med falska toner för sig självt i duschen. De groteska stånkande ljuden från mannen på trappen blir starkare, intensivare, ivrigare och skulle kunna sätta skräck på en hel stad. Han är precis framför dörren till toaletten och de tonerna som man trodde var falska visade sig vara fina toner som hade förstörts av toalettens ihålighet blandat med det rinnande vattnet. Det var olåst. Han öppnar dörren och går in med tungan hängandes från mungipan på ett perverst sätt som leder till att han gör ifrån sig fler motbjudande ljud. Han rör sig närmare draperiet och drar undan det och där står Eva. Hon sjunger inte längre men hon har blött hår och ett hagelgevär. Mannen gör ifrån sig ett obeskrivligt ljud medan hon av ren impuls och rädsla skjuter iväg ett skott som stoppar de groteska ljuden och lämnar hjärnfragment och blodiga spår på hela väggen med brännmärken från skotten som pulserade genom hjärnan. Hon andas tungt med hjärtat i halsen och ser sin egen pappa liggandes på marken utan ett ansikte. In kommer hennes bror Simon springandes.

-          Fick du honom?

-          Ja, säger hon med lättnad i rösten.

 

 

2009. Pappa och mamma.

Vi måste agera nu. Alla de med dåliga omständigheter har fått möjligheten att vaccinera sig och vaccinet har nu äntligen släppts till allmänheten, många myter har skapats kring… hörs det från TV:n.

Mannen som sitter där med bara ett linne, kalsonger och två små barn framför sig som leker med röda plastlastbilar vet inte riktigt hur han ska tolka situationen.

-          Älskling, vad tror du om den här svininfluensan? Frågar han.

Hans fru kommer in genom köket och slänger iväg en blick på hennes son som börjar tugga på plastlastbilarna. Hon har tröttnat på att säga till honom och det kvittar om han tuggar sönder sin mun.

-          Jag vet inte, suckar hon för sig självt.

-          Vah? Frågade mannen och sänkte ljudet på TV:n.

-          Jag sa att jag inte vet, barnen är fullt friska men vi är ändå i riskzonen, sa hon lite osäkert men med en betydligt högre röst.

Mannen släppte blicken från barnen som tuggade på plastlastbilarna och vände sig om mot hans fru.

-          Vad menar du? Frågade han.

-          Vi kanske borde ta sprutan ändå?

-          Har du inte sett hon tjejen på youtube som började gå baklänges?! Sa han helt förskräckt.

-          Men… du frågade, jag bara svarade…

-          Mm… Det var trots allt ett annat vaccin som den tjejen hade tagit, sa han lite motsägelsefullt och vände sig om och tittade på sina barn igen.

Barnen hade ingen aning om vilket beslut som höll på att göras. Flickan lekte med en leksakspistol som hon tuggade på och sköt runt med.

-          Ne men älskling, inte ska du använda vapen, ge den till bror så får han leka med den, sa pappan med en barnslig röst.

Flickan siktade på sin pappa och sköt honom på skoj och skrattade. Han tog ifrån henne pistolen bestämt och gav den till pojken. Män ska leka med vapen, tjejer ska leka med barbiedockor tänkte han.

-          Okej, vi tar väl den eländiga sprutan, men barnen behöver inte ta den.

Mamman var lycklig. Men pappan var dominant och hon ville inte visa sin lycka alldeles för mycket. Hon vände sig om och återgick till arbetet i köket.

Dagen därpå tog de sprutan. Det var inte bara dem som tog sprutan, det var drygt 60 procent av världens befolkning som tog sprutan. Och det var en del som inte tog sprutan som blev sjuka av svininfluensan. Vissa dog, vissa blev bara förkylda av den.

 

2034. Simon och Adam.

-          Det är din tur.

-          Min tur? Frågade Simon.

-          Ja, Eva har redan sprungit, säger Maria lite försiktigt.

-          Hennes pojkvän då? Frågade Simon.

-          Adam? Han har också redan hämtat.

Simon visste att det inte var någon idé att be Maria springa. Han hade hellre gjort det två gånger än att han hade låtit sin älskling springa.

-          Okej, inga problem. Jag fixar det.

Simon och Maria gick in till gruppen för att förklara att Simon var redo att hämta fler vapen.

-          Bra, jag hittade en till affär i katalogen, det är den sista i närheten så försök ta med dig så mycket som möjligt. Det borde nästan vara två som hämtar. Vi kan inte riskera att de ser oss springa in dit, för då kanske de tömmer förrådet själva, säger Eva.

-          Tror du att de är så smarta? Frågade Simon.

-          Jag vet inte, det verkar inte ens som om de vaknat i Sverige än. Jag vet inte ens om de reagerar på samma sätt här, förklarade Eva.

-          Så… De kanske aldrig vaknar?

-          Vi får hoppas på det, men hur som helst, jag behöver en till som följer Simon, sa hon.

-          Jag kan följa med, sa Adam.

Vi andra i gruppen visste vad det här ledde till. Så vi smet försiktigt till ett annat rum.

-          Är du säker älskling? Tänk om någonting händer dig, jag vill inte förlora dig, sa Eva.

-          Det är lugnt. Jag är med Simon, ingenting kommer hända. Du sa det själv, de kanske inte ens vaknar här och det är bättre än att jag låter dig gå med honom.

-          Jag älskar dig, sa hon.

-          Jag älskar dig med.