Kommendörkapten Jonathan Kent var på många sätt en man som lämnade mycket till eftervärlden när han dog. Inte minst en sörjande dotter. Brenda Kent hade uppfostrats nästan lika mycket av Jonathans närmsta män, och kvinnor, i besättningen som av Jonathan själv. Inte för att han på något sätt vantrivdes i sin dotters sällskap utan för att han som kommendörkapten tog sitt ansvar för alla de 60 000 människor som befann sig på U.S.S. Goldstar på största allvar. Huruvida Brendas mor fanns med i bilden eller inte har inte kunnat fastställas och historikerna har inte heller kunnat komma överens om den mest troliga teorin. Vad som däremot verkade tydligt från alla de källor man kunnat hitta är att Brenda på många sätt var lik Jonathan Kent.

 

*   *   *

Runtomkring Brenda låg det döda kroppar. De bar Mänsklighetens gröna uniformer. Hon fick snabbt syn på Andrecjev bland dem. Den förbannade idioten, varför lyssnade han inte och höll sig kvar på Goldstar? Andrecjev var en av de män som Brenda kände mest förtroende för. Han hade tjänat under Jonathan Kent den dagen när Jorden utplånades och Brenda hade alltid känt honom och gett honom samma förtroende som sin far. Hon svepte blicken omkring sig igen för att förvissa sig att det bara var människor i gläntan innan hon satte sig på huk bredvid den äldre mannens kropp. Flera djupt röda fläckar av nästan torkat blod fanns på hans skjorta.

 

”Vad hade du här ute att göra?” sade hon tyst till den döda kroppen och strök handen sakta över det grå håret. Hon knep ihop munnen till ett streck, reste sig och stegade runt bland kropparna. Elva stycken. Det var fjorton som hade lämnat Goldstar. Hon vände sig om och precis som förväntat befann sig Samuel Harrison där.

 

”Finns det något som tyder på att de är kvar i närheten?” frågade hon med en röst som antydde att hon redan visste svaret.

 

”Inget”, var allt han svarade. De visste båda att det inte behövdes mer. Det fanns det aldrig.

 

”Några spår?” frågade hon igen.

 

”Inga”, sade han och skakade lätt på huvudet.

 

”Vi går tillbaka”, ropade hon nu med hög röst så att samtliga som befann sig i sällskapet kunde höra. ”Vi tar dem med oss”.

 

Brenda, Harrison, trettiotvå levande soldater och elva döda tog sig tillbaka mot Goldstar. Vandringen därifrån hade varit fylld av oro, vandringen tillbaka av vemod. Brenda hade blivit allt för van vid att komma tillbaka till skeppet med kvarlevor att begrava. Hon började undra om Jonathan kanske hade haft rätt ändå när han bestämt hävdade att det var för riskfyllt att lämna skeppet, även om hon i sin tveksamhet ändå kände att hon inte gjorde fel.

 

Hon kunde inte heller sluta undra över det faktum att tre av hennes Människor var försvunna. Flera av deras scouter hade blivit attackerade och dödade de senaste åren men aldrig tidigare hade någon försvunnit. Trots noggranna planer, ordentligt med utrustning och alla tänkbara försiktighetsåtgärder kunde man aldrig veta vilka trupper som kom tillbaka oskadda och vilka som hittades döda senare. Och efter alla dessa år har vi fortfarande inte en aning om vad trupperna möter därute, tänkte hon för sig själv.

 

Stjärnkryssaren Goldstar hade förmodligen varit ett ståtligt rymdfartyg. Det såg nästan ståtligt ut när det stod med skrovet i vad som liknade sand också. Brenda hade många gånger undrat vad människorna tänkte när de först såg det och skulle kliva på för att evakuera Jorden. Fler av dem som var med då fanns inte längre i livet och flera av Människorna hade aldrig haft något annat hem än just Goldstar. Brenda själv var en av dem. Men hon hade lyssnat i timtals på när Jonathan och andra pratade om Jorden, om det svarta hålet och tiden i rymden innan man landade här på Oramia. Även om planeten inte var som Jorden hade det varit det enda alternativet för Jonathan och hans besättning. Goldstar var väl förberett, men resurser finns inte för evigt och det fanns inga andra planeter man kunde nå inom överskådlig framtid. Inte utan att riskera att resurserna hann ta slut först.

 

Väl tillbaka på Goldstar möttes de upp av de som skulle ta hand om kropparna, kolla efter eventuella skador och hjälpa till att ta av utrustningen som krävdes för att kunna vistas utanför skeppet. Goldstar var givetvis utrustat för att klara lång tid utan syretillförsel utifrån men var ändå utrustat med dräkter avsedda att användas utanför skeppet. Brenda var alltid lika glad att slippa ur den. Egentligen var hon i stort behov av en dusch och några timmars sömn men hon visste att det fick vänta. ”Ansvaret för Människorna kommer alltid först”, hörde hon sin far säga. En devis hon inte alltid uppskattade som barn men som hon kommit att se som ett rättesnöre i vuxen ålder. Istället för att styra stegen mot sitt eget rum gick hon mot kommandobryggan och speaker’s corner. Många visste att hon hade gått ut och många väntade på besked, även om de flesta också visste att beskedet inte skulle bli trevligt. Hon kände hur hennes hjärta sjönk när bilden av Andrecjevs blodiga skjorta dök upp framför henne. Trots att hon var vuxen hade hon på något sätt levt i fantasin att inga fler av hennes närmaste skulle lämna henne på ett bra tag efter att hon förlorade sin far den där dagen.

 

”Är du säker på att du är redo att stå där?”. Frågan kom från Jane Doe och avbröt Brenda i hennes tankar. Brenda kastade en blick mot Harrison. Han såg tillbaks med stadig blick men såg ändå ut att ställa samma fråga.

 

”Vad har jag för val?”, sade Brenda mer till Harrison och sig själv än till Jane Doe. ”De vet att vi har varit ute, de har sett att vi har kommit tillbaka. Det finns ingen anledning att inte prata nu”, sade hon.