Cluedo: Act 3 Tove Magnell
Jag stod en lång stund och funderade. Samtidigt som jag kramade mitt cigarettpaket nästan krampaktigt glömde jag för en stund bort vad som låg bakom min rygg. Jag mindes vår tid tillsammans, allt vi upplevt, hur mycket jag älskar dig, Professor Horace Plommon. Jag bet mig hårt i tungan för att tränga bort mina minnen och tände en cigg. Fan, vad äcklig en död människa är, tänkte jag när jag såg ner på din livlösa kropp. Jag drog ett djupt bloss och kände hur äcklad jag var av hela situationen. Jag hostade. Det rev i mina lungor och jag påmindes ännu en gång om våra speciella kvällar tillsammans, du och jag Horace.
Jag kastade cigaretten som landade i närheten av ditt ansikte. Jag flinade lite för mig själv när jag föreställde mig hur min taniga kropp ska lyckas förflytta denna fullvuxna, muskulösa, om än något korpulenta manskropp. Väl framme vid bilen grinade jag illa åt att allt släpande hade slitit sönder dina kläder. Du såg ännu fulare och mer omänsklig ut än innan. Ditt vitnande hår som nu gav ansiktsfärgen blekgrön sin fulla rätt, dina smutsiga, trasiga kläder och otaliga kroppsvätskor som runnit över ditt ansikte och ditt hår. Jag skuffade in dig i bakluckan, smällde igen och satte mig i förarsätet. Jag kände mig äcklig. Din död kröp över min kropp som likmaskar, lukten frätte i mina näsborrar och jag höll på att kräkas. Jag tände ytterligare en cigarett för att bedöva känslor, lukter och smak. Jag kunde till och med smaka din död. Äckligt.
Jag såg på min cigarett när jag sakta lät den rulla mellan pekfinger och tumme. Jag drog ett djupt bloss och bestämde mig för att åka hem. Det var en lång väg att åka. Vi åkte mil efter mil och jag inbillade mig att bilen skumpade lite extra vid varje gupp. Du var tung, där i bakluckan. Det var tungt att köra och jag stod knappt ut med pirret som spred sig från svanken ända ut i tinningarna. Pirret utlöste varje gång blandning av rysningar, sura uppstötningar och något som skulle kunna föreställa ett gråtande skratt. Allteftersom vägen smalnade av och landskapen började ta slut tog jag vänster vid den välbekanta skogsdungen som vittnade om att vi var nära nu. Vi var nära det hus som en gång varit vårt. Åtminstone hade jag drömt om att det skulle bli vårt.
Jag öppnade bagageluckan. Stanken träffade mitt ansikte som Paolo Roberto knockar sin motståndare. Du var vidrig där du låg i en hög av kläder, blod, hjärnsubstans och hår. Men jag log vackert mot dig. Du var värdig en trevlig sista stund. När jag stod där och såg på dig, kände lukten och log så det värkte i käkarna mindes jag varför jag tagit med dig hem. Jag var tvungen att gömma dig, min älskade.
Kommentarer
Postat av: Anonym
För att vara kvinnan som säger "Jag har aldrig skrivit förr" ser det ju härligt ut. Du är jätteduktig. Jag gillar det skarpt:)
Trackback
