Jag gick sakta från platsen, efter några steg vände jag mig om. Hans kropp var nu stilla, mina ögon tårades. Förlåt kära vän men jag var tvungen, tänkte jag innan jag tog upp tändaren som blänkte till i solen och skapade en solkatt på fasaden. Jag måste göra mig av med den, men hur?

Hon reste sig upp och lade med skakande händer tillbaka telefonluren. Jag gick fram till henne, kollade in i de annars så blåa ögonen. Hon ställde sig på knä, lade vänsterhanden på min axel samtidigt som högerhanden smekte min kind. Jag insåg vad hon skulle säga.

Efter en nästan tre timmar lång bilresa var vi framme. Med ett fast grepp om lådan klev jag ur bilen, det var blod på ena sidan då jag inte släppt taget om den sedan vi lämnade Wellingborough. Jag såg på den stora byggnaden, mitt nya hem. Jag gick upp för stentrappan och fortsatte mot rektorsexpeditionen, medan jag gick i de stora korridorerna kände jag ett lugn, denna gången ska det bli bra.

En kväll fyra månader senare satt jag på mitt rum och stirrade på lådan som stod orörd bredvid dörren. Tankarna for genom huvudet, ska jag eller ska jag inte? Jag ville men min kropp lydde mig inte, fötterna var fastborrade i golvet och mina armar var plankor fastspikade längst min smala kropp. Mitt efterlängtade svar fanns i lådan, breven, artiklarna, allt som min mor samlat på sig. Jag såg min orörlighet som ett bevis på att jag inte var tillräckligt mogen. Jag fick nöja mig med att veta att jag en dag skulle visa det som poliserna inte lyckats med.