Gud stirrade tomt ut över världen. Han kände sig, om ens möjligt, levande. Han var definitivt inte död i alla fall. Hur dödar man det som inte lever, utan är evig?

Han hade alltid funnit tiden som kronan på sin skapelse. Visst den var irrelevant för Honom men det var en gåva han gett till människorna. Dödlighet, var något Gud avundades människorna. Men de hade tagit denna gåva och genom sitt skapande av genteknik, förstört den. De hade tagit avstånd från honom. Vilket annat val hade han haft än krig? Hur mycket Han än förnekade det var det tydligt, utan människorna var han inget. Ett tomt ord, Gud.

Gudar hade kommit och gått i genom evigheten och alla hade fallit i glömskan och försvunnit i exil och han var på väg att bli en av dem. Detta skulle inte få ske. Segern över människorna var inget Han stoltserade med, likt förstörelsen av Sodom och Gomorrah lade han över anklagelserna på människorna själva. De drog det över sig själva, suckade han. Han var ansvarig för att människorna gick i allians med Lucifer. Han hade förrått människorna inte tvärtom.  Precis som Abbadon, abigor och Jibrad kände Han sig ansvarig för att de bytt sida. Att det skulle komma tillbaka och straffa Honom själv var inget han klandrade dem för.

Han hade inte valt Kaleb. Det bara råkade sig bli han som blev vittne. Jibrad ville få stopp på kriget och vilket bättre sätt att stoppa det på än att ”döda” Gud.  Gud hade dött förr, inte hela men delar av honom. Under namnet Jesus hade han vandrat på jorden som en dödlig.

Så Jibrad ställde frågan, obesvarbar men enkel. Varför? Gud svarade, jag vet inte. I det ögonblicket blev han dödlig. Just som Jibrad genomborrade gud med sitt svärd kom Kaleb. Rasande hade han stormat fram men Gud hade med sina sista krafter sänt honom till Jorden. Han kommer bli användbar var det sista han tänkte.

Han var dock inte död, han befann sig bara någon annanstans. Hans styrka hade emellertid kommit tillbaka men Han hade valt sin återkomst med omsorg. Han gillade talet tre, om Satan får ha ett nummer så ska jag få ha mitt, hade Han tänkt och skrockat över att Han var så småaktig.

Kaleb, mumlade Han och tittade ut över världen. Pjäserna var uppställda. Kaleb var hans första drag. Nu var det svarts tur. Han visste vad som skulle göras, Abbadon och de andra 4 måste bort. En i sänder för att sedan få bort ”Drottningen”.