Emobruden halvt bar, halvt släpade Lisette tillbaka in i lägenheten. Efter en stor kraftansträngning lyckades hon slänga upp henne på soffan i en något sånär bekväm ställning. Dörren till lägenheten stod fortfarande öppen så hon skyndade sig att stänga den och låsa. Hon önskade att hon haft ett par extra lås men det hon hade fick helt enkelt duga.

 

Hon kände sig plågsamt ensam, speciellt nu när Lisette var satt ur spel så att säga. Hon hatade att medge det med hon saknade nästan den där typen som försvunnit ur hennes liv innan de ens hunnit lära känna varandra. Det här skulle aldrig gå! Den här situationen var alldeles för stressig, för att inte tala om overklig, för att klara av själv.

 

Telefonen! Hon kollade bort mot skostället, där den hamnat när hon i sitt tidigare vredesutbrott slängt iväg den. Hon plockade upp den och undersökte hur stor skadan var. Skärmen hade ett flertal sprickor och det skulle nog vara svårt att urskilja något på den. Men det betydde inte att den inte fungerade. Hon höll in knappen för att sätta på telefonen och blundade. Hon knep hårt ihop ögonen och vågade inte titta. Den här telefonen var just nu hennes enda kontakt med omvärlden. Om inte datorn hade pajat förra veckan hade hon inte varit fullt lika nervös.

 

Långsamt öppnade hon ögonen och blev helt till sig av lycka när hon såg att skärmen lyste med ett stadigt ljus och uppmanade henne att knappa in den fyrsiffriga PIN-koden. Hon blev så ivrig att hon skrev fel första gången men på andra försöket pep mobilen till igenkännande och började söka efter nätet.

 

En snabb blick på Lisette försäkrade henne om att tanten fortfarande var däckad men hon andades i alla fall. Alltid något.

 

Febrilt sökte emobruden igenom sin telefonbok och funderade på vem hon  skulle ringa. Vem skulle tro på henne när hon berättade vad hon just varit med om? Det optimala skulle vara hennes syster, men hon hade en förmåga att stänga av telefonen titt som tätt. Emobruden letade ändå fram hennes nummer som låg under bokstaven H, som i Hanna. Hon tryckte på den gröna luren och höll tummarna.

 

Hallelujah, det gick fram signaler! Om emobruden haft en mer lättsam personlighet hade hon dansat av lycka. Varje ton som gick fram kändes som en evighet och det var nästan så hon saknade den där irriterande låten som brukar spelas när man ringer till folk med 3-abonnemang. Men bara nästan. Efter sex stycken (hon räknade) långa signaler svarade Hanna äntligen.

 

”Jenny!!”

 

Hon lät fullkomligt skräckslagen. Utöver Hannas hjärtskärande skrik hörde emobruden i bakgrunden en massa oväsen som hon hade svårt att urskilja. Var Hanna än befann sig så var det en bullrig miljö. Hon gissade på någonstans utomhus.

 

”Hanna, vad är det som har hänt? Var är du?”

”De kom från ingenstans! Jag visste inte vad jag skulle göra, det var ju inte mitt fel! Jag sprang därifrån, Jenny! Sprang utan en tanke på de andra!”

 

Emobruden kunde höra att Hanna inte var långt från tårarna. Hon kände sin lillasyster väl. Trots det så hade hon inte den blekaste aning om vad hon pratade om.

”Ta det lugnt! Vad pratar du om?”

 

”Du måste hjälpa mig, de är efter mig. De är mycket snabbare än jag trodde och…” började Hanna men tystnade sedan.

 

”Hanna… hallå?”

”Fan, fan, fan…”

 

Hanna viskade och nu var emobruden helt säker på att hon grät.

”Hanna, lyssna på mig, var är du!?”

 

Emobruden började få smått panik. Hennes syster var i, vad som verkade vara, övergripande faran och hon hade ingen aning om var hon befann sig.

 

”Snälla, låt dem inte ta mig. Jag är på stationen, inlåst på toan nere vid väntesalen, du vet där vi brukar sitta när vi väntar på bussen hem. Du vet var jag menar väl, eller hur?”

”Ja, den precis vid ingången, jag vet”

” Jenny, jag måste lägga på annars kommer de hitta mig. Snälla, kom hit fort!”

 

*klick*