Sofiakyrkan var faktiskt ganska storslagen. Det upptäckte jag först nu, efter att ha bott i Jönköping i flera år. Den blonda tjejen i vit overall sprang längst fram i kyrkan och skrek i vild panik efter hjälp. Det hördes att hon var i chock, då hennes röst sprack vid flertalet tillfällen.
– Tyst för fan, skrek jag åt henne. I ett ögonblick av ovanlig klarhet tänkte jag att gälla skrik inne i en stor, tom kyrka skulle locka till sig zombies som advokater dras till en stämningsansökan. Men tyvärr hade tjejen inte kommit till samma insikt, utan fortsatta skrika lungorna ur sig. Till slut fick jag nog och rusade fram och tacklade omkull henne så vi båda föll ner på det hårda stengolvet. Jag antar att adrenalinet gjorde att jag kunde bortse från smärtan i mitt ben. Väl på marken höll jag min hand för hennes mun för att lugna ner henne.
– Förlåt, men om du inte håller käften stängd så kommer varenda en av de där förruttnade asen att stå och banka på porten inom tio sekunder.

Samtidigt som jag yttrade orden insåg jag att ingen av oss barrikaderat dörren när vi kom in i kyrkan. Den stod alltså olåst! Med detta i åtanke reste jag mig och började mödosamt springa mot dörren och såg mig omkring för att hitta något som kunde hålla den stängd. Jag skrek till blondinen att hjälpa mig men fick inget svar.
– Kom hit och hjälp mig! Vi måste hålla den här dörren stängd, skrek jag.

Efter att ha letat med blicken ett par sekunder fick jag syn på en bokhylla med biblar som stod precis intill dörren. Jag fick använda all min kraft för att välta den och lyckades till slut. Det såg ut som att den skulle hålla, åtminstone för ett tag. Jag satte mig på bokhyllan och pustade ut av utmattning. Då såg jag varför blondinen inte svarat när jag ropade. Hon stod som förstenad och stirrade upp på balkongen över mig. Jag förstod inte varför, så jag reste mig och gick längs altargången tills jag förstod vad hon stirrade på. Där uppe stod tre zombies och tuggade på en ung man, som av kläderna att döma varit präst. Då kände jag hur det brast för mig.
– Nu räcker det! Jag har inte gjort annat än sprungit och slagits för mitt liv de senaste timmarna och jag orkar inte mer!

De tre zombierna verkade inte bry sig om mig utan tuggade vidare på prästen. Jag såg mig omkring efter någon form av tillhygge, eftersom mitt paraply spelat ur sin roll. Jag såg in i vaktmästarens lilla bås i ena hörnet. Där fanns en gruskratta med metallskaft och jag började osökt tänka på seriefiguren Socker-Connys citat ”med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”. Jag grep tag i krattan och sprang upp för trappan till balkongen samtidigt som jag skrek åt blondinen att inte röra sig. I dörröppningen slog jag metallskaftet i marken tre gånger för att få zombiernas uppmärksamhet. När de till slut med sina långsamma rörelser vred sig mot mig gjorde jag mig redo för strid och till skillnad från tidigare under dagen hade jag nu något vitsigt att säga.
– Bered er på att möta er skapare, kättare!

Jag tog ett språng mot den närmaste zombien och satte krattans taggar i huvudet på den. Därefter ryckte jag till så hårt jag kunde så att huvudet lossnade och hängde på sidan av kroppen, inte olikt nästan huvudlöse Nick från Harry Potter-böckerna. Dock fortsatte aset komma mot mig så jag gav den en kroppstackling varpå zombien vacklade bakåt och föll över räcket och ner på kyrkgolvet, där huvudet mosades. De andra två zombierna var fortfarande på väg mot mig, men jag lyckades hålla dem från mig med krattan. Jag återgick till min spjutattack som jag använt med paraplyet och spetsade en zombie rätt genom huvudet så att den föll ihop i en hög på golvet. Den sista zombien hade då passat på att närma sig mig, men jag slog den i magen med skaftet och sedan körde jag taggarna genom huvudet på den så att även denna förlorade livskraften. Jag andades ut av lättnad och gick fram till räcket. Blondinen hade kommit lite närmare nu och verkade inte lika skräckslagen längre.
– Hur gick det? Är… Är de döda? Hennes röst var dallrande och svag.
Jag kostade på mig ett leende för att muntra upp henne.
– Det är ingen fara längre, de kommer inte resa sig igen, svarade jag.

Plötsligt hörde jag något bakom mig och blondinen skrek åt mig att se upp. Jag vände mig snabbt om och såg den halvtuggade prästen komma emot mig med förvånansvärt raska steg. Innan jag hann reagera slog prästen krattan ur mina händer och kastade sig över mig. Jag lyckades hålla hans bitande käkar borta från mig men kände blod och saliv som rann ner från hans mun. Det kändes som kampen pågick i evigheter och all min kraft gick åt att hålla zombien från att kalasa på mina inälvor. Min sinande styrka gjorde att jag inte ens kunde se mig om efter någon form av tillhygge. Just som jag kände att jag var på väg att ge upp blev zombiens ansikte täckt av någon form av huva. Det var blondinen som rusat upp, beväpnad med en kollekthåv. Hon slet i huvudet så hårt hon kunde och lyckades rycka av det från zombien. Kroppen föll ihop livlös över mig och jag rullade snabbt bort den från mig.
– In nomine Patris, et Filii, et Spiritus Sancti, sa blondinen med tunga andetag. Samtidigt som jag var tacksam för hennes hjälp blev jag samtidigt irriterad över att jag inte kommit på den one-linern tidigare.

Vi satt och pustade ut ett par minuter i total tystnad. Efter en stund tittade blondinen upp mot mig och log för första gången. Hennes tröja och ansikte hade antagit samma färg som hennes nu blodröda overall, men leenden stod ut genom alla hemskheter som just inträffat.
– Jag heter Emilia, sa hon.
För första gången på hela dagen kände jag mig för ett ögonblick avslappnad.
– Trevligt att träffas, Emilia. Jag heter…

Jag hann inte avsluta meningen innan ljudet av krossat glas ekade genom kyrkan och följdes av zombiernas typiska stönanden.
– Det verkar som om presentationen får vänta lite, sa Emilia och reste sig. Jag gjorde detsamma och beväpnade med en kollekthåv och en kratta gick vi fram till balkongkanten. Längst bort i kyrkan såg vi närmare ett dussin zombies på väg att klänga sig in genom fönstret. Trots att vi var i Guds hus så kändes det mer som helvetet…