Redan år 90, före deus mort, hade staden anlagts som en ny oas på obruten mark. Platsen för den nya, blivande miljardstaden, kunde knappast varit lämpligare så här i efterhand. Redan flera århundraden före deus mort hade mänskligheten varit medveten om vad global uppvärmning skulle kunna innebära. Alla visste dock att det på sin höjd skulle irritera deras barnbarnsbarn och därför lät världens ledare allt fortgå med långsiktiga odefinierade miljömål som ursäkter. New Corals grundande, på den gröna och behagliga kontinenten antarktis, hade därför alla förutsättningar, då övriga världen antingen hade sjunkit eller förvandlats till olika grader av öken. Antarktis hade däremot numera ett idealiskt klimat. Subtropiska somrar mellan oktober och april. Detta värvat med tempererade vintrar runt 22-grader på eftermiddagarna skapade idealiska förhållanden för dess invånare.

New Corals expansion hade aldrig varit en slump. Kriget hade inneburit att majoriteten av jordens, redan sargade yta, hade blivit snudd på omöjligt att bebo. New Coral hade då blivit den naturliga tillflyktsorten. Nu, år 27 deus mort, hade det givetvis vuxit upp fler stadsbildningar på kontinenten, men ingen så stor som just New Coral. Den näst största: Gat city, ungefär hälften så stor, följt av trillingstäderna borta vid Platinum Coast utgjorde de största utmanarna. New Coral borde därför rimligtvis varit en maktfaktor i regionen, men 24 år av anarki och krigsåterfall hade lett till uppkomsten av ett maktlöst samhälle.

Kriget bestod utav tre faser. Egentligen kan man lika gärna se det som tre helt olika krig, men det hade varit att förringa helhetsresultatet till en slump. I den första fasen hade mänskligheten, med sina nya nanopartikelkunskaper löst livets gåta. Nytt liv kunde designas i laboratorier, och senare även direkt ute i dagligvaruhandeln. Mänskligheten kunde avsäga sig alla behov av Gud, som snabbt föll i glömska. Det är med perspektiv på dessa framsteg, föga förvånande att världen upplevde inflation på liv. Nyckeln till livet blev således nyckeln till döden. Nanopartikelvetenskapen bidrog till ett enormt avancemang på vapenfronten.

Den andra fasen av kriget innebar att Gud reste sig mot mänskligheten. Från början handlade det mest om en återlansering av sig själv, då världen blivit sin egen skapare och glömt sin designers existens, men efter att kampanjen misslyckats väcktes åter Guds gammaltestamentliga vrede igen. Den, efter nanokrigets, starkt försvagade mänskligheten förlorade givetvis och kriget var över. Efter att de sista trupperna hade resignerat började emellertid förhandlingarna mellan de två stridande sidorna att fallera.

Den tredje fasen: Kretskrigen och Deus Mort. Knappt två år passerade sedan Guds återinstallation innan kriget åter blossade upp med två stridande sidor. Den självupptagna och svårt sårade mänskligheten allierade sig med Lucifer och tog åter upp kampen om vem som skulle besitta herraväldet av universum. Mänskligheten lyckades mönstra 14 regementen av vad som var kvar sedan förra kriget, varpå Lucifer mönstrade fyra legioner ledda utav de fyra lorderna: Gog, Abbadon, Lilith och Abigor. Striderna ägde från början rum på jorden men avancerade senare in mot de 9 kretsarna runt helvetet. Den himmelska hären kunde redan i januari, år 2 före Deus Mort, belägra den första och andra kretsen, för att inom ett halvår, bryta igenom ända in till den sjätte. Den sjunde och åttonde innebar större förluster för den himmelska hären och i december samma år drabbar: 16de, 18de, 19de vingburna frontkompanierna, Serafimerlegionen och de himmelska stödtrupperna samman med åtta mänskliga regementen, samt två infernaliska legioner, vid 9:de kretsen. Slagen stod vid tre platser. Hillwage och randstäderna Gulf och Limbo. Även om just Hillwage hade störst antal stridande trupper kom Gulf och framförallt Limbo att bli blodigast. Efter att Gulf och Limbo utvecklats till rena slakter, där de himmelska frontkompanierna vunnit segrar med små marginaler, indikerade mer och mer mot ännu en seger. Men mordet på Gud blev vändpunkten. Oredan då överbefälhavaren försvinner leder till en förintelse av serafimerlegionen och näst intill utplåning av 16de, 18de och halva 19de vingburna frontkompaniet. Resten av kriget blir snabbt en tragedi för himmelshären, som kapitulerar. Historien förändrades dagen då Gud mördades av en förrädare bland sina egna.