Tentan hade gått käpprätt åt helvete och jag såg mitt CSN långsant glida ifrån mig som sista nattbussen en blöt natt på kåren. Jag kände mig tom och tyngd på samma gång, svävande och grå. Jag valde att ta trapporna istället för hissen. Trapporna kändes mer avsedda för förlorare som mig. Tankarna krigade omkring i mitt huvud och betedde sig mest som ett gäng undernärda skator som precis blivit inbjudna till nobelmiddagen. Jävligt illa alltså. Jag visste inte längre vart jag stod, vad jag nu skulle hitta på och vad jag skulle göra av mitt miserabla liv. Jag hade kommit hit för att plugga men tyvärr sett charmen i allt runtomkring. För mycket engagemang och kårliv hade underminerat mig och här stod jag som en idiot utan CSN och utbildning. Fan.

Jag visste inte om det var en sorts självförnedring jag var ute efter eller om det var en plötslig drama queen som vaknat upp inom mig men en halvtimme efter tentan var avslutad fann jag mig själv sittandes på en bänk i Lasarettsparken med en flaska rom i handen. Jag insåg det löjliga i scenariot men min stora frustration fick mig att skita i det. Mitt enda mål var att glömma dåtiden, nutiden och framtiden på en och samma gång och hoppades på att min gamle vän Captain Morgan skulle kunna bistå mig än en gång. Jag tog en djup klunk som utan tvekan gav mig tio alkoholistpoäng och lutade mig bakåt med en suck. Livet suger och sen dör man…

Ett kvinnoskrik väckte mig ur ruset. Det var inte ett vanligt skrik utan ett sådant skrik som man bara hör i filmer då en kvinna är jagad av en man med dålig karaktär. Jag öppnade ögonen och såg till min förvåning att det faktiskt var en kvinna som för närvarande blev jagad av en man med dålig karaktär. Eller i alla fall emobruden från bussen som sprang med en imponerande hastighet med en smutsig och frustande uteliggartyp i släptåg. Min första reaktion var att sitta helt stilla och uppleva situationen som ganska overklig. Min andra var att få panik. Min tredje var att övervinna paniken, kasta flaskan och springa efter de båda som precis passerat bänken där jag satt. Jag var tvungen att göra någon för att hjälpa emobruden trots hennes usla musiksmak. Jag började närma mig den äcklige mannen då samtidigt som jag lämnade parken och sprang ut på gatan. Några sekunder senare var jag ifatt honom och kastade mig över honom. Han föll och slog pannan i trottoarkanten och kalla kårar spred sig blixtsnabbt längs min ryggrad då jag hörde hans skalle spräckas mot marken. Jävlar! Jag har dödat honom! Paniken blev genast väldigt påtaglig och definitivt inte mindre påtaglig då mannen långsamt reste på sig samtidigt som en stor bit av huvudet hängde löst. Jag kom genast på fötter och började backa. Jag var ingen utbildad läkare men tillräckligt medicinskt kunnig för att avgöra att denne man inte borde vara kapabel att stå upp, än mindre hysa agg mot mig. Senaste gången jag slagits var då jag gick på lågstadiet och jag var absolut inte stor och stark typ. Situationen började bli obehaglig och den trasige mannen närmade sig med arga grymtningar, ännu mer hotfull nu då halva hjärnan höll på att rinna ut över hans ansikte. Jag såg mig omkring och min enda räddning blev att slita åt mig en rullator från en förbipasserande tant med vilken jag måttligt lyckades hålla mannen borta med genom att vifta med den framför mig. Tanten skrek och vacklade omkull. Den arge och logiskt sätt döda mannen gjorde ett utfall som jag lyckades parera med rullatorn, något som fick honom att tappa balansen. Jag tvekade inte utan höjde rullatorn över mitt huvud och slog mannen till marken. Jag slutade inte sedan slå förrän hans grymtande upphört. Rullatorn såg ut som en skev piprensare, trottoaren var röd, mina kläder var kladdig och min andhämtning ojämn. Tanten bredvid mig kved. Jag kände mig plötsligt yr. En hand tog tag i mig och slet mig springande från platsen. Det var emobruden…