Anzu
Anzu var inte säker på om hon ville bli ensam med Kudzu, men mannen i trenchcoat verkade ännu mer misstänkt. Utan protester följde hon med honom in på en mindre sidogata.

Kudzu började gå.
”Ska du bara gå iväg?” frågade jag.
”Jag är inte skyldig dig något” svarade Kudzu bestämt samtidigt som han tände sin cigarett.
Han vände tillbaka och närmade sig, jag backade två steg av rädsla.
”Vad ville mannen som höll fast dig förut?”
”Rädda mitt liv”
”Och det ville du fly från?”
Jag hörde hur moskéns port slogs igen och vände mig om snabbt. Vid moskéns port ser jag en jag känner igen.
”Kaleb?”
”Vadå?” frågade Kudzu.
”Vi måste gå till moskén!” svarade jag och gick med raska steg ditåt.
Kudzu hade inget annat val än att fimpa den halvrökta cigaretten och följa efter mig.

Dariuz
Abaddon stannade upp bara ett par decimeter från mannen och såg ner på honom. Med sin mörka röst talade Abaddon till mannen.
”Nå, Dariuz… Har du gjort det jag bad dig om?”

 Innan jag hann svara på Abbadons fråga kunde vi höra hur porten slogs igen till moskén. Jag vände mig om och såg Kaleb där.
”Han är här”
”Det är dags för deras möte” sa Abbadon.
Jag ser både Kudzu och hon jag tidigare räddade, de går mot moskén med bestämda steg.
” Kudzu?”
”Vad gör han där?! Gjorde du det jag bad dig göra?” frågade Abbadon oroligt.
”Ja…”
”Detonera den inte så länge Kudzu är där! Gå dit och se vad som försiggår och få bort dem så fort du kan”

Jag springer efter dem. Kommer fram och Kudzu vänder sig om.
”Hon vill inte ha något med dig att göra” säger Kudzu aggressivt och tog tag i mig.
”Nej, nej. Jag vill inte ha några problem, vill bara se vad som händer!” svarade jag samtidigt som jag knuffade iväg honom och rätade till min trenchcoat.
”Låt honom va” viskade Anzu som tittade igenom fönstret som stod på glänt.
”Vad händer där inne?”

Kaleb
En sekund senare skallade Pimbo Kandi så hårt att hanhon flög in i en staty ett par meter bort. Hennes krona av glödlampor slungades tvärs över Davidstorget…

Det finns ingen tid att slösa, jag tittar på klockan och inser att jag redan är försenad. Jag går mot moskén som är i närheten och anar en konflikt en bit bort. Egentligen vill jag blanda mig in och se vad som händer, men nu är jag tillräckligt försenad tänker jag i samma stund som jag inser att jag inte är den enda som inte respekterat tiden…
”Vänta! håll upp dörren”
Mikael vänder sig om och ser mig. Jag känner den starka stanken av Jägermeister.
”Har du druckit igen?”
Mikael som verkar vara alldeles för spänd tog det personligt och slänger igen dörren framför näsan på mig.
”Idiot” tänker jag för mig själv och öppnar porten.

När jag väl kommer in stöter jag på en stor vakt.
”Akta dig”
”Ursäkta?”
”Trampa inte på spyan” säger han samtidigt som han pekar mot en grotesk gholtfärgad spya.
Jag undviker den och går in till rummet där alla änglar redan hade satt sig. Jag slår mig ner och viskar till en ängel som sitter bredvid mig.
”Har han kommit än?”
”Inte ännu”
”Har du koll på vad han vill prata om?” frågar jag.
”Jag vet faktiskt inte, går mycket tal om att Gud fortfarande lever”
”Va? Nej d-det kan inte stämma… jag såg ju honom dö!”
”Men det är mycket snack som alltid, jag minns tiderna då folk inte trodde det fanns någon Gud och när det krigades om vilken Gud som var äkta. Det är alltid snack.”
Jag sträcker fram min hand.
”Kaleb”
”Jacob”

Salen skakar till och lyser upp med ett starkt, strålande sken som bländar alla i rummet. Ett sken som inte var ovant för våra ögon, ett sken som sakta men säkert tonas bort och vid altaren står nu Hezekiel.

”Änglar. Ni är samlade för att det är dags. Det är dags att återta samhället till vad det en gång var. När Han kommer måste ni vara redo, ni måste vara rena och villiga att lämna allting bakom er för att kämpa.”
”Vadå Han? frågar jag.
”Gud, när Gud kommer tillbaka. Om fyra dagar, den 9 april så återuppstår Gud. Efter trettio års vederkvickelse.”