Samtidigt, högt ovanför stadens gator, så långt upp att det från marken mer såg ut som en liten prick, svävade ett luftskepp, vars form mest påminde om en torped som någon hängt en virkad korg under. Trots sin gigantiska storlek, som kunde motsvaras med närmare sju fotbollsplaner, var det en smidig farkost, som med enkelhet kunde manövreras över himlavalvet. Mitt på skeppsdäcket stod en gråhårig man, vars bistra ansikte var täckt av stora, fruktansvärda ärr. Han var närmare tre meter lång och bar en mörkröd läderrock vars stora krage nästan helt dolde hans ansikte och över munnen satt en mörk snusnäsduk. På ryggen bar han ett gigantiskt svärd, vars klinga var lika svart som natten och som var en halvmeter bred och nästan lika lång som han själv.

Runt omkring honom sprang det omkring små varelser, som var kusligt lika sagoböckernas bilder av skogstroll. Dessa spinkiga varelser var likbleka i sina ansikten och hade spetsiga öron och ögon som sken starkt med en blodröd färg. Det var tydligt att det var den store mannen som förde befäl över dessa varelser, då han med endast en handgest fick dem att göra precis vad han ville. En av de små varelserna stod vid skeppets reling och bevakade något med stor uppmärksamhet genom ett litet teleskop. Plötsligt for han ner från pallen han stått på och rusade fram till mannen.

”Lord Abbadon”, pep den ynkliga individen. ”Allting går enligt planerna. Alla inblandade har agerat precis som ni förutspådde.”

Ett diskret leende spred sig på Abaddons läppar. Han var en av änglarna som blivit förförd av Lucifers ord innan kriget och gått över till hans sida. Inte en dag hade gått sedan dess utan att Abaddon hade ångrat sig. Men det var för sent för ångest, det visste han mer än någon annan. Det enda som fanns kvar nu var att enbart bry sig om sig själv. Men Abaddon nöjde sig ändå inte med det, för redan innan kriget hade han börjat smida sin plan, som till slut skulle göra honom till härskare över världen. Att det nu var Lucifer och inte Gud som skulle störtas spelade ingen större roll i det stora hela. Det var snarare en bättre förutsättning än vad Abaddon någonsin kunnat drömma om. Gud hade varit god och allsmäktig. Någon som Gud var det svårt att besegra. Lucifer däremot, hade inte alls samma ställning som Gud haft, och var dessutom lättare att korrumpera.

De små trollen som sprang omkring på skeppets däck var så kallade Hellspawns, förlorade själar som hamnat i helvetet och helt enkelt stulit till sig kroppar. Tyvärr för dem kunde deras själar inte kontrollera kroppar som inte var deras egna och resultatet av detta var de förvridna, groteska varelser som nu tjänade Abbadon.

”Perfekt. Alla spelpjäser är placerade. Nu gäller det bara att påbörja spelet… Hoppas bara att Han är på plats.”

Abaddon höjde sin högra hand, som plötsligt började blixtra och gnistra. Han slog den ner i däcket och plötsligt var han försvunnen.

Nere i New Coral kändes det som en storm höll på att blåsa upp. Folk drog sig snabbt tillbaka till sina hem och låste in sig. Elektriska stormar var inget att leka med, det visste alla. Men vad de inte visste var att detta var en annan typ av elektrisk storm, en som var farligare än de någonsin kunnat ana. I en mörk gränd i närheten av Davistorget slog en blixt ner med en sådan kraft att fönsterrutor i hela staden skakade och i vissa fall exploderade.

Abaddon steg ut ur röken som bildats i gränden, borstade av sig dammet som lagt sig på hans rock och stegade ut på det nu nästintill tomma Davidstorget. Där mötte han en man som var betydligt mindre än han själv, som såg vettskrämd ut när den store före detta ängeln närmade sig. Abaddon stannade upp bara ett par decimeter från mannen och såg ner på honom. Med sin mörka röst talade Abaddon till mannen.

”Nå, Dariuz… Har du gjort det jag bad dig om?”