Hon kanske inte var den mest önskvärda människan i världen men vad hon hade gjort för att förtjäna förföljelse visste hon inte. Nog för att många stirrade fördomsfullt på henne och folk inte sällan undvek ögonkontakt men Lisette kunde inte förstå varför människor verkade ha något emot henne. Hon var bara sig själv, men tydligen är det inget som uppskattas i Sveriges moderna samhälle. Nätterna när hon plågats av vånda hade varit många den senaste tiden. Som människa har man ett behov av att vara älskad, något som hon själv knappt visste om hon var längre. Nu hade hon dessutom hamnat i en riktigt underlig situation. Det som började med en promenad fick plötsligt en tvär vändning. Lisette kunde fortfarande inte hejda jämrandet när hon med sin grumliga syn såg hur den underligt klädda flickan drog med sig kanaljen som tagit hennes rullator och sprang iväg längs gatan. Fördömda slödder! Hon reste sig upp så gott hon kunde när hon fick syn på sin förvridna rullator i en stor blodpöl några meter bort. Blodet kom från en man. Förmodligen. Kroppen var totalt sönderslagen där den låg på trottoaren. Hon skrek.

Emobruden var liksom jag inte särskilt stor och såg knappast stark ut men ändå följde jag efter henne som om det varit självaste stålmannen som dragit tag i mig. Vad sjutton hände just i parken?! Jag hörde ett skrik och stannade upp. Jag vred huvudet tillbaka mot parken och förväntade mig nästan att mannen jag precis mosat skulle stå i parken. Men kroppen låg kvar i blodpölen. Det var tanten vars rullator jag precis demolerat som skrek. Jag rörde mig tillbaka mot parken när jag kände hur emobrudens grepp om min arm hårdnade. Hennes blå ögon var skräckslagna. Jag frigjorde mig från hennes hand och sprang tillbaka till parken. Min plan var att ta den gamla tanten på axeln, inte kunde jag låta henne ligga där i parken med mannen. Mannen? Tänkte jag för mig själv. Ett ordval som kanske var alltför banalt. Zombien? Jag var framme vid tanten och drog upp henne på fötter när jag upptäckte att adrenalinet nog hade gett mig hybris. Det fanns inte en chans att jag orkade bära henne och springa samtidigt. Jag slängde ett oroligt öga mot blodpölen igen.

”Hur hade du tänkt dig det här egentligen?!”. Emobruden tittade uppfordrande på mig där jag stod med tanten hängandes mot min axel. Skräcken i de blå ögonen var som bortblåst. Hon tog tantens andra arm över sin axel och tittade på mig. Vi började springa så gott det gick med tanten som ömsom försökte ta sig loss ömsom skrek på hjälp. Det var då jag insåg att det var folktomt. Inte en själ fanns inom synhåll. Tanten verkade inse det också och tystnade när vi kommit en bit. Mitt hjärta bultade hårt av ansträngningen. Emobruden verkade nästan oberörd, hon flämtade inte utan bara fokuserade framåt. Av någon anledning påminde hon mig lite om Milla Jovovich i Resident Evil. Inte min favoritserie i filmhyllan men den fanns ändå där. Jag snubblade till och for i marken med en ordentlig smäll. Emobruden lyckades hålla tanten någotsånär stående samtidigt som hon tittade förebrående på mig. Jag reste mig hastigt upp och försökte verka oberörd när jag spottade saliv och blod på gatan för att bli av med det äckliga slemmet i munnen. Svetten rann i mitt ansikte och mina läppar smakade salt. Jag insåg att emobruden faktiskt också såg ansträngd ut. Jag skrattade till. Hon var knappast någon actionhjälte så egentligen borde jag inte vara det minsta förvånad. De båda kvinnorna hade satt sig på marken lutade mot en husvägg. Först nu såg jag att emobrudens kläder var en sönderrivna på några ställen. Mina tankar for tillbaka till mannen, eller zombien, som jag hade slagit ner tidigare.  ”Vem var det som jagade dig i parken?” frågade jag och tittade på emobruden. Tanten tittade också nyfiket på henne. Emobruden tog ett andetag och skulle precis svara när vi hörde fotsteg på gatan runt hörnet.