Batman försökte samla kraft men det verkade som om någonting kämpade emot. Den eländiga gasen han andades in. Tim pressar honom medan han söker Alfreds blick för förståelse.
- Hur kan det vara så här?
Alfred bläddrar fundersamt bland sina papper men rycker på axlarna.
- Jag känner inte igen fenomenet, den gasen som ni andades in måste på något sätt slå av ens muskler, en muskel i taget. Tills man dör. Hade du stannat kvar där inne med resten så hade du troligtvis slutat som de andra…
- Jag vill inte ens tänka på vad konsekvenserna skulle kunna bli om gasen släpptes ut i större mängder till samhället, sa Batman.
- Hur som helst, så kommer din kropp förhoppningsvis att återställas, men till dess måste du vila.
- Det finns ingen tid, vi måste hitta personen bakom spakarna innan det är försent, svarade Batman och gick iväg snabbt så inte Alfred kunde stoppa honom.

Tim följde efter. Gothams asfalterade becksvarta gator var ingen plats för dem, de fick hålla sig på hustaken. Det enda som gick runt i Bruce tankar var vem som skulle kunna vara kapabel till att blanda ihop en sådan gas. ”Jokern”, var det första som slog honom. Men det kan inte vara han. Batman insåg att det lika gärna kunde vara vem som helst av hans fiender. Säkerheten måste helt klart förbättras på Arkham så inte dårarna fortsätter rymma.

De anlände till destinationen, på taket till den övergivna lagerlokalen där allting började.  
- Det var här det hände, vi kanske kan hitta något som leder oss närmre skurken.
- Vänta, hör du? Frågade Tim.
- Vadå?
Bruce tittade ned från taket och såg en man som gick in i den tomma gränden. Batman hukade sig ner och iakttog mannen. Försökte på bästa sätt identifiera det som endast var en skum och mörk skugga. Gatlyktorna hjälpte inte det minsta, det var i princip omöjligt att se vem det var. Tim hukade sig fram för att titta men råkade sparka till några stenar som föll ned. Man såg att mannen blixtsnabbt tittade upp eftersom gatlyktorna reflekterades på hans glasögon. Han började springa.  

Jakten efter honom påbörjades men den var kortvarig, han försvann direkt.
- Vem kan det ha varit?
- Jag vet inte, men jag tror vi fick en ledtråd. När han tittade upp så reflekterades ljuset från gatlyktorna mot hans glasögon...
- Jaha? Det är bra att det är så få som har glasögon, sa Tim ironiskt.
- Men här är grejen, endast ett glas reflekterade ljuset.
- Han hade på sig monokel, svarade Tim.
- Precis, min första tanke var Oswald, pingvinen.

Innan de hann spåna vidare på vem det var så gick polissirener igång, igen.
- Åk tillbaka till grottan och försök ta reda på vem det kan vara, så sköter jag det här.
- Men, du må…
Batman lät inte ens Tim avsluta sin mening innan han hade försvunnit. Det kändes lönlöst att båda var på samma plats. Bättre att de delade upp sig och sparade tid.

Polissirenerna försvann men öronsnäckan brusade till och Batman stannade för att lyssna. ”Falsk alarm, jag upprepar, falsk alarm. Klart slut från stationen.” Batman ställde sig misstänksamt upp, det lät påtvingat. Tänk om polisen är i fara. Precis när han skulle hoppa från ett tak till ett annat så fick han kalla fötter. Han tittade ner och insåg hur högt det egentligen var. ”Inte nu igen Bruce, kom igen, du klarar det.” tänkte han för sig själv. Men kroppen sa emot. Han vände sig om för att hitta en annan väg ner och såg nödtrapporna. ”Nej, kom igen, vänd dig om och spring bara, du klarar det.” Han vände sig om, sprang men stannade till vid kanten. ”Jag tar trapporna.”
- Robin! Robin kom in.

Återigen fick Robin rycka in och plocka upp honom med Batmobilen.

- Så det var falskt alarm, sa Tim skeptiskt.
- Det verkar så, men jag kan inte hjälpa att känna… vänta, stanna! Skrek han.
Robin panikbromsade. Bruce tittade ut genom fönstret och upp mot himlen och det dröjde inte länge innan Robin gjorde det samma. Där uppe bland mörkret lös Batmanloggan.

- De behöver dig, sa Robin.
- De behöver oss, svarade han.