Kapitel 12: Sumana Landqvist
Hur skulle hon göra?
Jenny gick tillbaka in i rummet, benen var tunga, det var först nu hon kände smärtan i knät och värken i axeln. Kroppen kändes mörbultad och hon såg ett stort blåmärke på höger överarm. Trött slängde hon en blick åt Lisette som börjat kvickna till. Hon visste att tiden var knapp, men hennes hjärna tycktes tänka i slow motion, det gick inte upp något ljus och hon kunde inte utbrista "jag har en plan" som var tajmad och klar in i minsta detalj.
Emotjejen tog sikte, smått besviken över att hon inte kommit på en mästerlig plan, mot kylskåpet. Hon var inget vidare hungrig, men hennes steg tycktes föra henne i den riktningen. I samma stund som kylskåpsdörren öppnades gick det upp för henne, zombies äter kött! Tyvärr kunde hon inte erbjuda en saftig människostek, men lite skinka och falukorv borde väl fungera som lockbete? Jenny plockade ut de tre sista skinkskivorna och falukorven, det såg vid närmre eftertanke inte så mycket ut för världen, detta skulle ta slut i ett nafs.
"Sådär ja, nu är jag redo!", tanten log ett stelt leende och rättade till kläderna.
Jenny gick tillbaka och hämtade skinkan och falukorven, trots att de inte längre skulle behövas.
Jenny gick tillbaka in i rummet, benen var tunga, det var först nu hon kände smärtan i knät och värken i axeln. Kroppen kändes mörbultad och hon såg ett stort blåmärke på höger överarm. Trött slängde hon en blick åt Lisette som börjat kvickna till. Hon visste att tiden var knapp, men hennes hjärna tycktes tänka i slow motion, det gick inte upp något ljus och hon kunde inte utbrista "jag har en plan" som var tajmad och klar in i minsta detalj.
Emotjejen tog sikte, smått besviken över att hon inte kommit på en mästerlig plan, mot kylskåpet. Hon var inget vidare hungrig, men hennes steg tycktes föra henne i den riktningen. I samma stund som kylskåpsdörren öppnades gick det upp för henne, zombies äter kött! Tyvärr kunde hon inte erbjuda en saftig människostek, men lite skinka och falukorv borde väl fungera som lockbete? Jenny plockade ut de tre sista skinkskivorna och falukorven, det såg vid närmre eftertanke inte så mycket ut för världen, detta skulle ta slut i ett nafs.
"Du, kan du hjälpa mig upp?" Det va Lisette som vaknat.
Jenny släppte det hon hade för händerna och hjälpte tanten upp på fötter, hon var ivrig över att ta sig till badrummet.
Emotjejens plan vidgades ytterligare, hon hade en idé. Men den kunde bara genomföras om tanten gick med på det. När tantenLisette några minuter senare kom ut ifrån badrummet såg hon lite piggare och fräschare ut, som att hon gått in i en tidsmaskin och föryngras fem eller högst tio år. Hon gick fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in, tomt, som närpå ett halvt mjölkpaket, en öl och ett paket bregott mellan.
"Har du ingen frukt"?
Jenny pekade mot köksbänken där skålen med röda äpplen stod.
Med ett glatt tjut rentav rusade den gamla kvinnan mot skålen, plockade upp ett äpple som hon synade väl innan hon satte tänderna i det. Lisette såg att emotjejen stod och stirrade på henne med en högst förvånad blick.
"Ja, det är mina riktiga tänder", sa Lisette innan hon glatt fortsatte äta.
"Det är något jag måste prata med dig om", sa Jenny.
Lisette hejdade sig och såg fundersamt på den taniga kvinnan med svart hår.
"Jag har en plan, jag måste rädda min syster som är fast på stationen. Lisette jag behöver din hjälp"
Lisette slet blicken från Jenny och vände den återigen till sitt älskade äpple.
"Jenny, vad vill du att jag ska göra?"
Jenny släppte det hon hade för händerna och hjälpte tanten upp på fötter, hon var ivrig över att ta sig till badrummet.
Emotjejens plan vidgades ytterligare, hon hade en idé. Men den kunde bara genomföras om tanten gick med på det. När tantenLisette några minuter senare kom ut ifrån badrummet såg hon lite piggare och fräschare ut, som att hon gått in i en tidsmaskin och föryngras fem eller högst tio år. Hon gick fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in, tomt, som närpå ett halvt mjölkpaket, en öl och ett paket bregott mellan.
"Har du ingen frukt"?
Jenny pekade mot köksbänken där skålen med röda äpplen stod.
Med ett glatt tjut rentav rusade den gamla kvinnan mot skålen, plockade upp ett äpple som hon synade väl innan hon satte tänderna i det. Lisette såg att emotjejen stod och stirrade på henne med en högst förvånad blick.
"Ja, det är mina riktiga tänder", sa Lisette innan hon glatt fortsatte äta.
"Det är något jag måste prata med dig om", sa Jenny.
Lisette hejdade sig och såg fundersamt på den taniga kvinnan med svart hår.
"Jag har en plan, jag måste rädda min syster som är fast på stationen. Lisette jag behöver din hjälp"
Lisette slet blicken från Jenny och vände den återigen till sitt älskade äpple.
"Jenny, vad vill du att jag ska göra?"
Hon tvekade, hur skulle hon säga det här? Hon tog ett djupt andetag och berättade planen för Lisette.
Utan att röra en min gick tanten fram till hallsepgeln och plockade upp sitt blodröda läppstift ur fickan. Med stadig hand målade hon läppstiftet på sina något nariga läppar.
Utan att röra en min gick tanten fram till hallsepgeln och plockade upp sitt blodröda läppstift ur fickan. Med stadig hand målade hon läppstiftet på sina något nariga läppar.
"Sådär ja, nu är jag redo!", tanten log ett stelt leende och rättade till kläderna.
Jenny gick tillbaka och hämtade skinkan och falukorven, trots att de inte längre skulle behövas.
Kommentarer
Trackback
