9 april:

Kaleb står länge kvar sedan Han försvunnit, fylld av tankar och funderingar vad Han hade menat med Kalebs avgörande roll och vad det kommer att vara. Och på vilket sätt menade Han att Abaddon behöver tas om hand? Kaleb fick snart tillbaka fattningen och styrde stegen mot torget, som till hans förskräckelse men förståelse, fortfarande låg i ruiner efter smällen för fyra dagar sedan.

I ögonvrån får Kaleb syn på en kvinna med alldeles klarblont svängande hår och en slank, nästan anorexiasmal, siluett stå och beundra torgruinen som ett barn stolt visar upp sin skeva streckgubbe-teckning för sin förälder.

”Vem är den där kvinnan?” tänker Kaleb för sig själv och kan inte undgå att känna igen henne någonstans ifrån.

”… var hon här innan? Innan allt? Var hon med när Han…?” Kaleb hejdas i sina tankar när kvinnan öppnar munnen och ropar efter Abaddon. Han vänder sig helt om och snabbt kopplar hjärnan samman minnen med den onda blicken i kvinnans ögon. Kaleb inser varför han verkar känna igen henne, det står helt plötsligt klart vem det är bakom siluetten. Lucifer. Det verkar inte bättre än att Abaddon är i maskopi med självaste djävulen. Det var alltså det Han menade med att Abaddon måste tas hand om. Men hur kan han komma nära Abaddon utan att få självaste Lucifer på halsen?

Mitt under Kalebs tankar kommer Kudzu och Anzu gående ut ur moskén, det enda stället som tack vare sina tinnar, torn och stomme klarade smällen den 5 april.

”Menar Han att…?” tänker Kaleb för sig själv men hinner inte fullfölja tanken innan Kudzu och Anzu närmar sig honom.

5 april

Dariuz reste sig sakta upp med lite hjälp från Abaddon som hade tagit tag i hans arm. Han hostade upp blodet som ännu inte hade åkt ner i halsen och kände en ännu större yrsel och en sprängande värk över hela kroppen.

”Var på din vakt, Dariuz. Jag säger bara det…” Laila tittade på honom med sin fruktade svarta blick och gav Abaddon tecken om att lämna dem.

”Vad… vad menar du?” fick Dariuz sakta fram mellan återhämtningarna och kvidningarna. Han insåg att han var mer illa däran än vad han ville medge.

”Abaddon har rätt. Du kommer att straffas, var så säker, men den tiden är inte nu. Du kommer förstå när den dagen är här…”