Snön föll tätt utanför det provisoriska vindskyddet vi satt upp för att klara oss undan nattens köld. Det var bara en vecka sedan jag och Lambrekt hade begett oss in till staden för att göra några ärenden åt mor, vi skulle bland annat hämta finkläder som far hade beställt från skräddaren Sven Hamrén. En stor parad verkade gå genom staden så det var svårt att ta sig fram men tillslut kom vi fram till huset där vi skulle hämta kläderna. Det var en lång kö till huset och det verkade som många unga män var ute för att hämta kläder just idag. Äntligen kom vi fram till disken och en man i en stor mustasch stirrade på oss.

 

-          Hur var namnet? Sa mannen bakom disken

-          Jag heter Lambrekt och det här är Olle. Svarade Lambrekt

-          Ni ser lite väl unga ut? Sa mannen bakom disken och granskade oss skeptiskt.

-          Nej då, Mor har sagt att vi var gamla nog nu. Sa Lambrekt och log mot mannen.

-          Mor? Ok, låt gå. Här är era uniformer, ställ er längst bak i ledet och följ de andra. Välkommen till den Svenska Armén. Nästa!

-          Tack!

 

Jag var väldigt förvånad att vi fick Fars kläder så snabbt, kanske hade mor ringt och förvarnat Sven om att vi skulle komma, han uttalade sitt namn så konstigt också och varför sa han det när vi var på väg ut?

 

Vi vandrade med det långa tåget av andra pojkar väldigt länge. Jag började känna mig lite tveksam om vi verkligen gick åt rätt håll men Lambrekt sa att han hört de andra pojkarna prata om hur roligt det skulle bli att få träffa Norman. Jag förstod inte riktigt varför de ville träffa vår husmor så gärna, hon lagade ju väldigt god mat så det kanske var därför, vi var ju ändå väldigt hungriga vid det här laget.

 

Det tog väldigt lång tid att gå hem mot vad det tog att in till staden. Förmodligen var det för att staden låg nedanför vårt hus. Lambrekt sa att det tog mycket längre tid då, dessutom hade snön börjat falla och då tog det nog minst en vecka extra.

 

Varje kväll samlades vi runt öppna eldar för att lyssna på en kille som hette Karl. Han pratade med jättesvåra ord så det var svårt att förstå vad han pratade om. Lambrekt sa att han var någon form av gycklare, han hade ofta en väldigt fin kappa med guldiga knappar och svingade med sitt svärd. Det var väldigt spännande. Många av hans berättelser handlade om främmande platser och stora krig. Vissa kvällar hade jag till och med lite svårt att sova på grund av historierna. Men Lambrekt var ju där vid min sida så jag kände mig ändå trygg.

 

Här låg jag nu i vårt vindskydd, snön föll tätt utanför och alla de andra pojkarna sprang runt utanför. De försökte förmodligen hålla sig varma. Lambrekt hade begett sig ut med några av de andra men jag tyckte det var skönare att ligga kvar i vindskyddet en stund extra. Vi hade behövt gå upp så tidigt på morgonen det senaste så det gällde att passa på att sova lite extra när man väl kunde. Det var dock svårt när alla de andra väsnades så utanför.

 

Jag vaknade plötsligt av att Lambrekt skakade liv i mig. Han sa att det var dags att börja gå igen. Jag gjorde mig snabbt iordning. Många av pojkarna låg kvar och sov, de var nog trötta efter att ha sprungit runt och väsnats hela natten tänkte jag.

 

-          Ska vi inte väcka de andra, frågade jag Lambert.

-          Nej de kommer nog ifatt senare.

 

Jag såg också att några av pojkarna bar gycklaren, han låg kvar och sov på sin madrass och pojkarna som bar honom såg väldigt trötta ut.

 

-          Vad har hänt med gycklaren, kan han inte gå själv? Frågade jag Lambrekt.

-          Nej, han hade nog ont i huvudet tror jag. Sa Lambrekt.

-          Titta vad jag hittade! Lambrekt visade mig något som såg ut som en knapp, den var guldig fast hade massor av röda fläckar.

-          Får jag kolla?

-          Nej den är min, du får kolla när vi kommer hem.

-          Är vi inte framme snart?

SLUT