- Det ska lukta lite unket, sade Lambrekt med tillförsikt.

Olle tittade mycket skeptiskt på klumpen han hade i handen. Det skulle föreställa något ätbart som skulle kunna vara bitar av de havssköldpaddor som hade lastats ombord åtta veckor tidigare, men säker kunde man inte vara. För åtta veckor sedan hade det varit slutet av juni 1745 och skeppet Götheborg hade varit på ön Ascension. Olle hade aldrig hört talas om den tidigare, men som tur var visste Lambrekt mycket om den. Han var bra på geografi, han hade lärt Olle allt möjligt om de platser de hade sett. De smög på skeppet i Göteborgs hamn, mest för att kika på insidan men de blev knappast ledsna när de insåg att skeppet rörde sig och de fick en gratis resa. Även om det hade varit en tuff resa och många ur besättningen hade sagt upp sig (men hur de lämnade skeppet visste Olle inte, för han såg aldrig vilka båtar som hämtade dem) så hade det varit lärorikt också.

 

Första stoppet hade varit i Cadiz där Lambrekt hade berättat för Olle om det spanska silvret. Anledningen till att handelsmännen i Kina föredrog det var för att den spanska drottningen Maria Amalia av Sachsen var så vacker och man hoppades att hon hade hållit silvret i sin hand. I Java hade han berättat att människorna oftast bar endast ett höftskynke eftersom man ansågs mer attraktiv ju mer brunbränd man var. De hade spenderat mer tid i Kanton, mestadels med att smita undan från de uppgifter kaptenen försökte ge dem medan de lastade skeppet. Olle hade dock tyckt det var mycket mer intressant att höra allt Lambrekt visste om de murar som omslöt staden. De hade byggts för att de fick så mycket sten över när man byggde den nya delen av staden, och eftersom det inte fanns något skepp till övers byggde man några murar så att inte stenen skulle gå till spillo.

 

Olles mage kurrade. Det hade nog inte varit en så bra idé att smita ombord på båten i våras. Han kunde inte minnas att han någonsin varit så hungrig förut men trots det tog det emot att äta av de oidentifierbara klumparna. Men Lambrekt hade ju försäkrat honom om att det inte var någon fara. Lambrekt tittade nu uppfordrande på honom så Olle stoppade klumpen i munnen och svalde den så fort som möjligt. Han kunde inte låta bli att grimasera.

- Du ser, det var väl ingen fara, sade Lambrekt och tuggade nu i sig klumpen han hade i handen.

- Jag saknar smaken av älg, sade Olle lite bittert.

- Vad är det för fel på havssköldpadda?

- Är du säker på att det var det vi just åt?

- Givetvis.

- Jag vill aldrig mer äta havssköldpadda, muttrade Olle.

 

Olle fick vackert stå ut med havssköldpaddeklumparna ett par veckor till. Men så, i början av september kunde man från Götheborg sikta Dover.

- Vakna Lambrekt, man kan se hamnen nu! Olle hoppade bredvid slafen och velade mellan att klappa i händer som ett litet barn och knuffa på Lambrekt som var lika svår att väcka som alltid.

- VAKNA! Han kastade en trämugg på honom och rusade tillbaka upp på däck. Väl där uppe hängde han sig så långt ut över relingen som han vågade för att kunna se bättre.

- Vågar du verkligen hänga sådär? Frågade Lambrekt som nu hade dykt upp på däck också.

- Men det är land, jag ser land! En hamn! Jag vill ha riktig mat, jag vill ha fast mark under fötterna!

- Det kommer du inte få om du trillar i vattnet, sade Lambrekt och drag i Olles tröja.

- Men…

- Inga men. Du ska se att vi kommer få gå av och äta så mycket vi bara orkar på en fin pub i hamnen, sade Lambrekt med tillförsikt.

 

Till deras stora besvikelse fick de inte lämna skeppet i Dover, man stannade bara till som hastigast för att lotsen John Harley skulle kunna kliva ombord. När man seglade in i Rivöfjorden gjorde man ett kort uppehåll i höjd med Vinga för att byta lots.

- Jag hade verkligen velat ha den där måltiden… Olle var inte alls glad utan hade surat ända sen de fick order att inte lämna skeppet i Dover.

- Men det måste ha blivit ändrade planer snabbt, sade Lambrekt. Nu ska vi ju byta lots igen, det var säkert så att de upptäckte att han från England inte var särskilt bra och vi blev tvungna att bege oss snabbt för att inte missa han som går på nu. Casper Mattsson är en mycket god lotsare, det syns på hans mössa.

- Jaha, var allt Olle kunde svara. Han blev alltid så imponerad av allt Lambrekt kunde.

- Är du hungrig kan vi alltid se vad som finns i matförrådet?

Olle övervägde saken. De hade egentligen redan ätit sin ranson för idag så det kanske skulle bli svårt att komma över något annat än de där sköldpaddsklumparna som han var så evinnerligt trött på.

- Jag vill hellre gå upp på däck och få frisk luft…

- Okej, jag kommer upp när jag hittat något att äta, sade Lambrekt och gick i riktning mot matens tillhåll.

 

Redan på ganska långt håll kunde man höra ljudet av människor. Sådär som det är när en större mängd människor befinner sig på samma plats. Ett obestämbart surrande som sedan blir ett dånande innan man kan identifiera mer detaljerat vilka ljud som finns däri. Olle stod på däck och såg hur den myllrande massan allt tydligare bestod av människor. Han kikade bakom sig där Casper Mattsson med självsäker uppsyn bestämde skeppets väg in i hamnen i Göteborg. Snart var den här strapatsen över!

- Titta vad jag hittade, väste Lambrekt strax bakom honom. Olle snurrade runt och såg hur Lambrekt mycket förnöjt höll upp en bit kyckling.

- Näh?! Olle försökte rycka åt sig biten men Lambert hann undan.

- Den är min! Det var jag som hittade den! Sade Lambert bestämt.

- Men jag vill också smaka! Olle gjorde ett nytt utfall och lyckades snudda vid det lilla köttstycket innan Lambert tumlade omkull. Som i slow motion såg de hur kycklingbiten for ur Lamberts hand och landade bredvid Casper Mattssons fot. Lotsen märkte det inte. De två pojkarna såg på varandra för en hundradels sekund samtidigt som tanken på att lotsen kanske skulle se köttbiten och ta den ifrån dem eller att den andra skulle hinna fram först fick deras hjärtan att slå hår. Sedan kastade de sig iväg för att nå godbiten först.

 

Det var tredje gången Götheborg skulle lägga till i Göteborgs hamn, tredje gången familj, vänner, affärsmän och andra skulle jubla över sjömännens hemkomst och den dyrbara lasten de hade med sig. Så blev det inte. Istället stötte skeppet i undervattensklippan Knipla Börö och sjönk. Casper Mattsson fängslades misstänkt för att medvetet ha fått skeppet att gå på grund då Knipla Börö var långt ifrån okänt. Bedrägerimisstankarna flödade. Vad var det som fick lotsen att träffa grundet var ett mysterium.