Den 10 november hade vi workshop med BLÄCK. Tillsammans skapade vi ett par karaktärer och därefter slumpade vi ut ett antal olika historiska ögonblick och testade vad som skulle hända när vi satte in våra karaktärer i dessa. Här är mitt resultat. Håll till godo!

3:e Juli, 1776, Pennsylvania, USA

Skymningen som föll över staden färgade himlen röd i väst, och den ljumma sommarnatten som staden hade framför sig andades förhoppning. Han satt en stund på parkbänken och såg på par och familjer som var ute och gick, och nickade artigt tillbaka åt de herrar som lyfte på hatten åt honom. Barnens lekfulla skratt fick honom att längta bort till en annan plats, där han hade haft mindre ansvar och mindre ångest över den uppgift som låg framför honom.

 

I hans knä fanns vad som för de flesta skulle se ut som en vanlig portfölj, men vilket egentligen var ett portabelt skrivbord, som kunde öppnas och var fyllt med alla de verktyg han behövde – flera nya, nästan oanvända fjäderpennor, ett bläckhorn och några pergamentrullar, samtliga som gapade hånfullt tomma åt honom.

 

”God kväll”, hälsade en man plötsligt, och han tittade upp.

 

”God kväll på dig med, Lambrekt – ehuru jag inte delar ditt lätta sinne”, svarade han, och tittade ner på sitt skrivbord.

 

Lambrekt satte sig bredvid honom på bänken och suckade. ”Åhå. Vad är det då som tynger dig, Jefferson?”

 

”Mitt arbete”, svarade Jefferson. ”Som vanligt.”

 

Lambrekt log. ”Då är det ändå inte husträlarna eller din hustru den här gången. Se så, vad är problemet?”

 

Jefferson öppnade sitt skrivbord och tog fram en pergamentrulle som var helt tom. När Lambrekt med sin blick visade att han inte förstod fortsatte han att förklara. ”Jag ska presentera ett utkast på vår självständighetsförklaring framför kongressen.”

 

Lambrekt skrattade. ”Vad är problemet, det låter ju som både ett ärofullt och lukrativt uppdrag!”

 

”Förvisso”, svarade Jefferson, ”Men det ska vara klart imorgon, och som du ser så har jag ännu inte författat så mycket som en stavelse.”

 

Lambrekt ställde sig upp. ”Men då vet jag precis vad som behövs…” började han och började strosa ner för gatan. Jefferson skyndade sig att packa ihop sitt skrivbord innan han halvspringandes satte efter sin vän.

 

De anlände snart till en liten kvarterskrog vars skylt sedan länge blivit stulen, eller fallit ner, och ingen hade ännu fått för sig att hänga upp en ny, varför Jefferson såg lite skeptiskt på sin vän när han öppnade dörren och vinkade åt Jefferson att följa efter. De två steg in i det fönsterlösa rummet som lystes upp endast av en öppen brasa. Ett antal bord med små pinnstolar fanns framställda i rummet, och de flesta var redan tagna av män som satt hukade över pergamentrullar, de flesta med söndertuggade fjäderpennor och rufsiga frisyrer.

 

”Vad är det här för krog?” frågade Jefferson skeptiskt när han synade rummet och dess tillfälliga mecenater.

 

”Enligt utsago ska det vara hit skrivkramp kommer för att dö”, svarade Lambrekt och pekade åt ett tomt bord medan han gick till baren och talade med bartendern. Jefferson satte sig lite osäkert vid bordet och slog upp sitt portabla skrivbord. Han tog fram pergamentrullen, sitt bläck och en penna, men som så många gånger förr kände han sig fullständigt blockerad. Han kunde inte tvinga fram orden hur mycket han än försökte men han hann inte ge upp av frustration innan Lambrekt återvände till bordet.

 

”Nå, jag finner inte miljön särskilt mer stimulerande än Pennsylvanias gator. Blir det inget dricka så går jag hellre”, sa Jefferson när han noterade Lambrekts tomma händer.

 

”Stilla dig själv, käre vän. Drickat är på väg”, svarade Lambrekt, samtidigt som han höjde en hand i en lugnande gest.

 

En yngling steg strax fram ur dunklet i lokalen, bärandes på en bricka med två stop. Han skulle strax ställa fram dem på bordet när han snavade över sina egna fötter och spillde hela innehållet över Jeffersons pergament och knä. Jefferson ställde sig upp och var för ett ögonblick nära att i vredesmod klappa till ynglingen, men lugnade sig när han insåg att det skulle se föga vackert ut om det kom ut att kongressledamoten dagen före självständighetsdeklarationens undertecknande inte bara hade misslyckats med att författa nämnda deklaration, han spenderade därtill kvällen med att spöa upp servitörer på stadens krogar.

 

Lambrekt, å andra sidan, bara skrattade. ”Se till att hämta två nya, Olle, så lovar jag att Jefferson har lugnat ner sig till dess.”

 

Ynglingen reste sig och nickade och sprang därefter tillbaka in i dunklet och Jefferson satte sig ner igen med en djup suck. ”Klumpeduns…” mumlade han och slängde den blöta pergamentrullen på golvet.

 

När Olle något senare återvände med två nya stop lyckades han till Jeffersons stora förvåning ta sig ända fram till bordet och ställa ner drickat innan han återigen försvann. Lambrekt tackade glatt men Jefferson bara nickade surt.

 

Brygden i stopet skummade men luktade inte som öl. ”Vad är det här?” frågade Jefferson och försökte syna vätskan i det dåliga ljuset.

 

Lambrekt log igen. ”De kallar det för Shakespeares lemonad.”

 

 

 

Vad som hände senare på kvällen kunde Thomas Jefferson i efterhand inte svara på. Det enda han vet är att han vaknade morgonen därpå med ett färdigförfattat dokument bredvid sig, och inte ett spår syntes till av Lambrekt. När han i efterhand läste genom dokumentet mindes han hur Lambrekt hade övertygat honom om att han skulle inleda det hela med en blödig rad om alla människors lika värde, och när denna rad lästes upp inför kongressen vred det sig i magen, eftersom han fruktade att dessa vita män i pudrade peruker skulle skratta åt hans dravel.

 

Till hans stora förvåning möttes hans dokument med höjda ögonbryn, men även gillande nickningar. Dokumentets undertecknande av de 56 delegaterna skänkte Jefferson inte bara stolthet, utan även lättnad, över att hans vän med sin mirakelsprit hade räddat honom från förnedring.

 

Den amerikanska självständighetsdeklarationen har beskrivits av historiker som ”ett av det viktigaste dokumenten i världshistorien” och av okänsliga lekmän som ”historiens första kioskvältare”. Dess klassiska rader som stolt presenterar individens rättigheter har lagt grunden för den amerikanska identiteten, och ses som stöttepelare för den amerikanska drömmen, att vem som helst, oavsett bakgrund, kan lyckas med tillräckligt mycket arbete.