”Jag kan fortfarande höra barnens skrik.” Jag höjde bägaren mot min mun med min högerhand, tillskillnad från min vänsterhand fanns där bara fyra fingrar. På platsen där mitt långfinger tidigare hade varit befann sig nu ingenting. ”En gammal krigsskada.” brukade jag svara om folk frågade. Målet med detta lyft var att skölja bort min tankar med en stor klunk öl. Till min stora besvikelse var bägaren tom.
Bakom bardisken hängde en skylt som lika väl kunde ha varit en vägskylt om det inte hade varit för texten ”Du gör endast bort dig om du ångrar det du har gjort, så ta en öl till” som stod skriven med stora blinkande neon bokstäver i färgen bakda. Ångrar sig är precis vad jag gör. Jag ångrar vartenda beslut jag tog under kriget. Jag ångrar att jag deltog. Har jag då per automatik gjort bort mig? Varför firade man mina segrar, varför blev jag kallad krigshjälte?

Vid änden av Davidstogets fjärdespets låg Konfucicus bar. Lokalen var dåligt belyst. De enda ljuskällorna som gick att identifiera var ett fåtal glödlampor som satt i taket, samtliga hade kortslutits och gav upphov till ett blinkande ljus likt det på ett disco. Detta var anledningen till varningsskylten för epileptiker som hängde på dörren.
Vid bardisken stod som vanligt den gamle Konfucicus och pillade i sitt långa pipskägg, som nåde ner till knäna, vilket glittrade i två tusen nyanser av lila. Hans blick var statisk. Sedan en timme tillbaka hade han inte tagit blicken från den långbente mannen och hans mystiske kamrat som satt och konverserade i båset närmst bardisken.

”Livet är inte som en tecknat film.” sa Janne Långben och tog sedan ytligare en sexa Jäger. ”Så, varför hör du barn skrika? Är du någon typ av pedofil eller?”
”Nej, det är jag inte.” sa jag med bestämd ton. Jag var Barnslaktaren från Limbo. General i Guds arme och ledare för 19:e Vingburna Frontkompaniet. Ledare och strateg bakom offensiven mot den 9:e Kretsen. Jag var ärkeängeln Mikael. Nu är jag bara en yrkesmördare i helvetet på jorden. New Coral.
Mitt jobb var enkelt likvidera Janne Långben. Så här sitter jag nu i Konfucicus bar. Mitt emot min måltavla. Långben tog fram en påse med vitt pulver från sin västs innerficka. En sista lina kan jag ge honom, sen avslutar jag mitt uppdrag.
”Så om du inte är en pedofil, hur kommer det sig att du hör barnaskrik om nätterna?” frågade han mig medans han hällde ut det vita pulvret på bordet ackompanjerat av ett märkligt skratt.
Jag låtsades att jag inte hörde honom, utan stirrade ner på mina händer istället. Mina händer var fortfarande röda av blod. En påminnelse om Slaget vid Limbo mot Mörkrets arme, som leddas av ärkeängeln Samael. Mina händer skulle aldrig bli rena från allt blod jag spillde den dagen. Blodet från miljoner bastarder och odöpta barn. Helvetetssoldater.
Framför Långben fanns nu en lina med kokain. Han skulle få ta en sista lina. Sen ska jag döda honom.

Inte en stund för tidigt tänkte Mikael. Hans vingar hade varit instängda under regnrocken alldeles för länge och hade börjat klia. Han vågade inte ens lufta det undre paret av rädslan för upptäckt.
Efter det stora krigets avslut hade de änglar som stridit på Guds sida straffats genom att antingen ge upp sina vingar eller förevigt brinna i helvetets eldar. Mikael hade undgått Vingklipparna och var nu en av de få änglarna med förmånen att fortfarande kunna flyga. En förmån han inte tänkte riskera att bli av med pågrund av att det kliar. Det kunde finnas en civilklädd Vingklippare i baren. Det faktum att fem av de sex vingarna nu hade börjat klia gjorde inte situationen bättre. Han svor tyst för sig själv och förbannade det faktum att han var Seraf och inte Kerub eller Tron i det här läget. All fakta som förklarade skillnaden mellan de olika typerna av änglar hade sedan krigets slut blivit raderad av sanningsbyrån Wikipedia och fanns nu inte tillgänglig till folkets bifogande.

Långben hade spenderat de tre senaste minuterna åt att rengöra ett sugrör som han kan snorta sitt kokain med. Han var äntligen färdig och hade tryckt upp sugröret i sin högra näsborre. Det var dags. Jag greppade skaftet på Ezekiel. Mitt trogna svärd vilket jag har burit under samtliga av mina strider. Fienden hade förfärats av bara åsynen av mitt 25 eggade flammande svärdet vars lågor gnistrade i 17 olika färger och hade tillverkats i lågorna av samma buske som talade till Moses. Långben skulle inte förfäras. Han skulle inte hinna se svärdet när jag hugger.

Långben sänkte huvudet för att ta sin sista lina innan han skulle dö. Mikael koncentrerade sig. Han var tvungen att vara snabb för att ingen skulle se vad som hade inträffat vid båset närmst baren. Det skulle inte bli några problem för Mikael, bara han fick koncentrera sig. Ett dåligt tillfälle för honom att ha en berättar röst i huvudet som kommenterar allt han gör.
”Samael! Nu får du fan ta och hålla käften!” tänkte han till mig innan han slöt sina ögon och satte sig i den korta men nödvändiga meditationen som behövdes för att han skulle kunna genomföra det dödliga slaget.
”Snälla rara lilla råttdemonsfitta, förstör inte det här uppdraget som du gjorde med Ronald Reagan.” han tog ett andetag och försökte få tankarna från den 30:e mars 1981. Ett uppdrag han misslyckades med för att han hade glömt knyta skosnöret på sin vänstra sko och därför träffade kulan lungan istället för hjärtat.
”DET VAR JU FÖR FAN DU SOM SATTE KROKBEN FÖR MIG!” skrek han för full hals. Nu var det inte bara Konfucicus som hade blicken mot båset närmst bardisken. Samtliga av barens gäster stirrade nu förbryllat på Mikael.
”Vad fan glor ni på!” skrek han hotfullt mot gästerna som snabbt vände bort blickarna. ”Var tyst nu så jag kan jobba!”

Det var nu tyst och jag kunde koncentrera mig. Långben hade snortat sin sista lina. Jag greppade Ezikiel i min högra hand och svingade.

Till resultat av mitt narrativ blev nu Mikael distraherad och tappade fokus för en kort sekund vilket resulterade i en jävla röra. Flamman från Ezikiel skulle ha bränt ihop såret och stoppat huvudet från att flyga iväg när Mikael svingade sitt svärd. Istället för att göra ett rakt hugg hade han ryckt till och lyft svärdet uppåt, slitet huvudet från halsen och slängt iväg det genom baren tills det landade på disken framför Konfucicus.

Jag stod nu vid bordet, mittemot den huvudlöse Långben. Blodet sprutade från hans hals på det äldre paret som sitter i båset bakom mig. Paret verkade inte bry sig om blodet. De stirrade på mig, precis som alla andra i baren gjorde.
”Fan ta dig Samael.” mumlade jag tyst för att inte väcka mer uppmärksamhet än vad jag redan hade gjort. Jag höjde återigen min bägare från bordet och synade den noga för att se om den hade klarat sig undan blodutgjutelsen. Det hade den. Jag förde den till min mun för att ta en stor klunk innan jag skulle lämna baren. Jag hade glömt bort att den fortfarande var tom.

Man kunde urskilja en viss besvikelse i Mikaels ansikte när han ställde ner bägaren på bordet. Han såg sig om i baren för en sista gång medans han började pilla bort ingenting från hans högra långfinger. Efter några sekunders pillande och dragande kunde man se ett långfinger växa fram. I hans vänstra hand höll han nu ett portabelt hål och på hans högra hand fanns nu samtliga av hans fem fingrar. Han tog tag i hålet med händerna och började tänja ut hålet. För att få till den storleken som skulle behövas var han även tvungen att använda fötterna.
När hålet var tillräckligt stort slängde han upp det på väggen och klev in. Han tog en sista titt över baren, hans blick fastnade på Konfucicus vars haka hade lossnat och fallit till golvet av häpnad. Mikael hade stannat kvar för länge. Han tog tag i hålet och drog med sig det in i hålet och försvann in i ingenting.