"Dra åt jävla helvete", hon tog ett andetag. "Kör upp hela vårt jävla förhållande i röven så att hela jävla du spricker och dör i simmandes i din egen jävla avföring!"
Dörren smälldes igen. Kvar i trapphuset stod snopen filur. I dreadlocks och sandfärgad morgonrock liknade han Jesus. Eller killen från Big Lebowski. Han suckade. I hans slitna hållning kunde man, om man tittade jävligt noga, se fragment av forna glansdagar i form av stolthet och framtidstro. Av den lätt fuktiga handduken som hängde löst över hans vänstra axel kunde en någorlunda uppmärksam betraktare utläsa två saker. Att han var riktigt usel på att brodera och hans namn förmodligen var Kaleb. I höger hand höll han en stor oformlig grå väska modell 19:e Vingburna Frontkompaniet.
Dörren öppnades igen. Ut sprang den röda sexbenta broilergrävlingen Pimbo, tätt följd av en vinflaska i projektilform och en samling överraskande kreativa verbala dödshot. Reflexerna fanns ännu där och flaskan räddades från golvets hårda konsekvens.
Dörren stängdes.
Filuren i trappan undrade lite trevande huruvida han nu var hemlös eller bara mellan två boenden. Han skruvade av korken och tog en djup klunk. Den brände krampaktigt i magen. Klunken blev en härlig frukost. Han gav den första klunken sällskap av ännu en. Kvinnan i lägenheten verkade just nu hata honom. Vilket förmodligen inte var mer än rätt. Men enda skillnaden mellan aktuell och övriga otroheter var att denna hade blivit upptäckt. Dessutom hade den senaste faktiskt varit en succubus, vilket gjorde att den egentligen inte borde räknas. Lustdemoner hade sedan urminnes medfört lite problematik för mäns trogenhet. Pimbo lade sig med huvudet på sin husses grova kängor, han pustade ut med kraften av en mindre tsunami. Monstret kunde uppvisa sjuttio kilo muskler, ett antal tandrader och fyra par lungor. Frukten av modern genteknik. Eller snarare restprodukten av den. Kaleb hade fått det lilla vidundret som valp av en bekant som arbetade med att utveckla alternativa djurarter och som  av någon anledning inte hade sett något kommersiellt värde i att föda upp levande rivningskulor. I mellanöstern användes tydligen arter av samma slag till att skalla pansarvagnar och för att äta landminor. Kaleb kastade handduken och började gå. Ut från huset och ner mot stadens hjärta. Han slutade gå när han kom till Davidstorget. Byggt av röd och grön marmor, format som en stjärna med sex uddar hade torget uppförts med hopp om att skapa ett landmärke för staden. Nu, åtta år efter invigningen av New Corals nya stadskärna hade drömmen om att skapa minnesmärken dött ut. Kaleb satte sig på en marmorbänk och tog en sista klunk. Han kisade mot solen. Torget kryllade såhär dags av alkoholiserade och arbetslösa disneyfigurer som i genteknikens vagga skapats i mängder för att medverka i filmer, jobba på nöjesland och underhålla småbarn. Nuförtiden hade de tur om någon enstaka talangscout kom ner till torget för att sätta upp någon halvtaskig musikal.

Kaleb lade sig på rygg i solen. Han kände fortfarande av ärren från där hans majestätiska vingar en gång suttit. Nu fanns bara två djupa ärr kvar. Gud var död och så var även hans drömmar om att åter igen kunna flyga.

Gud hade dött för ungefär trettio år sedan och världen hade inte varit sig lik sedan dess. Privata religioner hade växt upp som mögelsvampar och predikade ut sina specifika fördelar om evigt liv, frälsning, tusen oskulder, återfödelse och landskap av guld. Tempelgatorna hade ersatt de gamla horkvarteren och istället för bordeller fanns där nu helig mark av olika slag och lyx. Kaleb kände sig illamående då han tänkte på alla olika sorters inkastare som precis som utanför nattklubbar kämpade för att skapa nya kunder att suga pengar ur. Hans grubblerier avbröts av en skugga som lade sig över honom. Skuggan tillhörde en stor rosa och ganska sexig kanin. Hon luktade godis och bar en krona av glödlampor.