9 april

Laila avskydde att vänta. Det passade henne inte alls. Det hon ville ha skulle hon få omedelbart, inget annat var acceptabelt. Fick hon det inte tog hon det med våld och utan förlåtelse. Det var tur för Abbadon att hon inte tänkt likvidera honom idag, annars hade hon gjort det när han dristat sig till att inte finnas vid hennes fot när han borde utan fick henne att ropa på honom. Abbadon hade alltid varit trogen, liksom de andra tre av hennes lorder som hon stulit från Guds sida innan kriget startade, men hon var inte van vid att behöva beordra honom. Det brukade vara Gogh och Abigor som var till sådana besvär, åtminstone tills hon gav Gogh en gruvlig död och en fruktansvärd tillvaro i helvetet. Abigor var nu lika lydig som Lilith som alltsedan krigets början varit Lailas hund.

Abbadon närmade sig. Han hade sett till att hålla sig undan Lucifer sedan hon skickade iväg honom från hustaket där hon hade stoppat Dariuz. "Den förbannade dåren", tänkte han. Inte nog med att idioten till privatdetektiv dödade Kudzu utan han lät sig dessutom snärjas av Lucifer själv. Eller vad hon nu gjorde med honom efter att Abbadon bordat luftskeppet. Han kunde inte låta bli att känna sig besviken, bomben Dariuz tillverkat för att spränga moskén var en ytterst intressant uppfinning. Han hade hoppats på att kunna använda privatdetektiven till att tillverka än mer effektiva uppfinningar. Abbadon hade en svår uppgift framför sig men han visste att han skulle klara det även om Dariuz inte kunde användas till det. I en långsam rörelse reste han högerhanden som för att dra svärdet han bar på ryggen. Man han lät bara fingrarna röra vid det och känna hur tillförsikten stärkte honom. Det var rätt. Han var rätt. Han skulle störta henne så som hon störtade Gud under kriget. Hon var inte allsmäktig, han var den starkaste av lorderna och han var redo att ta hennes plats som regent över den mörka delen av världen. Han skulle krossa henne och sedan besegra Gud en gång för alla.

Den långa, slanka kvinnan flyttade vikten från den ena foten till den andra när Abbadon närmade sig. Hon gjorde en liten rörelse med handen. Den långa piskan svarade ändå kraftfullt och träffade Abbadon över vänstra kinden. Det ärrade ansiktet vändes bort av smärtan som det ändå relativt lätta piskrappet gav honom.
"Hur understår du dig?", morrade hon fram. "Du är utbytbar. Gör inte om det. Goghs ersättare är nästan redo, det är inte svårt att skaffa en till dig med". Han mötte inte hennes blick. Hon kunde inte bestämma om han var en ynkrygg eller om han bara föredrog fördelarna med att slippa den brand i själen som hennes blick visst skulle ge upphov till.
"Du vet vad du ska göra? Sammanstråla med Abigor och förbered de Khaliska jägarna för att jaga fram det som återstår av de vingburna frontkompanierna", hennes röst var nu lenare. Om djävulens röst någonsin kunde vara len. "Jag har något jag ska ta hand om under tiden".

Trappan var stenig och stegen var ojämna under hans fötter. Trots det klev han med lätta steg nedför den. Han hjärta däremot var allt annat än lätt. Han hade aldrig undkommit explosionen om det inte vore för hans vingar, tyvärr gjorde hans flykt att Vingklipparna nu var honom på spåren. Han gömde dem nu under en intetsägande krildfärgad skrud. Kläderna var egentligen under hans värdighet som tidigare ärkeängel, men han var även desperat. Om Vingklipparna fick tag i honom och berövade honom sina vingar visste han inte vad han skulle ta sig till. Som av en händelse hade han fått ett meddelande av Jibrail. Eller någon som utgav sig för att vara Jibrail.  Han hade inte hört av den främste av ärkeänglarna sedan krigets tid. I ärlighetens namn hade han knappt tänkt på honom heller, inte på någon av ärkeänglarna. Men nu skulle de av någon anledning mötas, kanske mötas, och dessutom nere i en mörk jävla håla under New Coral. Hans vingar gav honom en kittlande, pirrande känsla av den råa atmosfären där nere. Mikael klev ner för det sista trappsteget och såg sig omkring. Är man ett väsen van vid att kunna flyga fritt trivs man inte i stängda utrymmen som det här. Han fortsatte gå inåt grottan. Steg kom emot honom. Nog för att han inte träffat Jibrail på länge, men han visste hur hans steg lät och det var inte han som närmade sig. Det var definitivt en kvinnas steg, men inte vilken kvinna som helst... Han var helt säker, det var Laila som närmade sig.