Samtidigt, i en annan del av staden, stod en sorglig varelse högt uppe bland molnen. Med fötterna halvvägs utanför kanten på en 274 våningar hög moské, såg hon högst egendomlig ut. Hon var insvept i en lång klädnad som precis gick ner till marken. Den var färgad i en ny färg kallad krild. Ett antal nya färger hade fabricerats för att särskilja religiösa ståndpunkter. Det fanns även gholt, fjurp och bakda. Krild var dock reserverad för de mer lågt stående religionerna och det var inte ovanligt att anhängare klädda i just krild blev stenade. Det hade också inträffat incidenter där anhängare blivit upphängda i fötterna för allmän beskådan på torg och andra offentliga platser.

Förutom hennes besynnerliga klädval var hennes psykiska hälsa sviktande. Balanssinnet hade hon förlorat många år tidigare i en elakartad öroninfektion, orsakad av ett misslyckat experiment med felprogrammerade nanopartiklar. Syftet hade varit att bota hennes kroniska reumatism men hade istället gett henne fler åkommor. ”Doktor” Hansel, som utfört operationen hade saknat all tänkbar licens och hade dessutom använt sig av arméns andra sortering av nanopartiklar. Detta faktum var i sig inget problem, alla stadens kvacksalvare använde sig av dem. Men just den dag ”Doktor” Hansel gjort en räd i arméns övergivna bunker hade han råkat komma över en ny typ av nanopartiklar vars huvudsyfte var att riva byggnader. Att använda dem på människor var därmed förenat med total katastrof, något denna ömkliga kvinna bittert fått erfara.

Invånare i New Coral tilltalade ofta hennes sort för missfoster eller andra mer vulgära och nedsättande ord. Just detta missfoster hade för länge sen glömt sitt namn, troligtvis i samband med en nanopartikelrelaterad operation som påverkat långtidsminnet. Trots all olycka i hennes liv hade hon välsignats med en, riktig, vän. Efter en tre timmar lång diskussion hade han insett att han aldrig skulle få reda på hennes riktiga namn och hade, för enkelhetens skull, bestämt sig för att kalla henne Anzu.

Anzu svajade okontrollerat på moskén tak och skulle med all säkerhet ramlat om inte vinden visat barmhärtighet. Långt där nere, på torget som bredde ut sig framför moskén, kunde hon precis urskilja små prickar som alla representerade en levande själ. De betydde ingenting för henne. Ingen levande själ kunde hjälpa henne. Hennes problem sträckte sig längre än misslyckade operationer. Hon hade det senaste dygnet insett att hon hade en identitetskris som ingen skulle kunna hjälpa henne med. Fast det var inte riktigt sant. Det fanns en person. Problemet var att denna person inte fanns där nere på torget. Eller i staden. Eller i någon annan stad, för den delen.

Anzu hade föregående kväll bestämt sig för att söka upp denna person som dött för ungefär 30 år sen. Vad hon visste fanns det två sätt att tala med de döda. Det första sättet var att anlita ett medium. Men om man, som Anzu, bar en klädnad i krild, kunde man inte förvänta sig hjälp från det hållet. Lyckligtvis fanns det ett annat sätt. Ett mycket lättare sätt.

Hon tog ett djupt andetag och blundade. Men sen ångrade hon sig och öppnade ögonen igen. Om hon skulle möta döden, skulle hon göra det orädd. Det var ju trots allt hennes eget val. Långsamt andades hon ut igen och yttrade sina sista ord.

”Förlåt mig, Kaleb”

Ett steg ut i luften och hon försvann ner genom molnen. Moskéns tak var återigen tomt och den första regndroppen föll, senare följd av tusentals till.